Finlands sak är vår

Finlands sak är vår. Så löd devisen under vinterkriget när våra grannar i öster försvarade sig mot de ryska trupperna. Hur det egentligen var med den saken, om Finlands sak på allvar blev vår, kan diskuteras – trots det stöd som gavs av den svenska regeringen och frivilliga. Men jag tänker på det där uttrycket (trots att det aldrig nämns) under Tanja Lorentzons hyllade monologföreställning Mormors svarta ögon på Dramaten (regi: Lotta Tejle). För oavsett om Finlands sak någonsin blev vår, så blev Sveriges sak onekligen många finländares – då de hjälpte till att bygga vår välfärd.

Pjäsen är i mycket berättelsen om Tanjas egen historia; om hennes mormors liv i Finland på 1930-talet under vinterkriget, om Tanjas föräldrar som 1963 kom till Sverige och om hennes egen uppväxt på 1970-talet i ett miljonprogramsområde i Tumba. Arbetskraftsinvandringen var stor under 1950- och 60-talet, då många lämnade fattiga och slitsamma förhållanden i Finland för att bli en del av den svenska högkonjunkturen och byggandet av folkhemmet. De uppmanades också att ta hit sina släktingar och vänner för att hjälpa till. Inte sällan tog de de tyngsta jobben, de som svenskarna inte ville ta.

Det hörs många igenkännande skratt i publiken, det trillar också många tårar. Tanja Lorentzon berättar en gripande, dråplig och angelägen historia som väldigt många finländska invandrare (såväl första och andra som tredje generationens) kan känna igen sig i. Men berättelsen är också tydligt överförbar till andra invandrargrupper som kommit hit senare: Brottningen med att lära sig språket, och tvekan inför det – ”ingen idé att lära sig, vi ska ju snart flytta hem” – liksom valet att ha närmast gemenskap med sina egna landsmän, den förstärkta känslan för familj och tradition, mötet med fördomar och glåpord, utanförskapet och främlingsfientligheten. Inte minst lyfts här frågan om identitet; pendlingen mellan stolthet över bakgrund, arv och kultur – och viljan att vara svensk fullt ut; för att accepteras, smälta in, efterfrågas.

Tanjas mamma väljer att inte lära sina barn finska och att byta efternamnet Koukonen mot det svenskt klingande Svedjeström. Något som Tanja först tycker är bra, men som sedan blir till en sorg och en identitetslöshet: ”Vem är man om man inte pratar samma språk som sin mormor?”

Mormors svarta ögon belyser en mycket viktig del av vår samtidshistoria. Andra världskriget rasade för inte länge sedan, och i det finska vinterkriget kröp det otäckt nära. (Min egen svärfar låg vid fronten i 20-årsåldern.) Det blir också uppenbart hur annorlunda den svenska och finska efterkrigstiden såg ut, vilka olika erfarenheter som präglat respektive ”folksjäl”. Liksom hur sammanflätad vår historia är, trots dessa olikheter.

Jag lämnar omtumlad Tornrummet på Dramaten med tanken att Finlands sak i allra högsta grad är vår. Liksom alla människors sak oavsett nationalitet är vår. Helt enkelt för att vi trots en del olikheter delar samma mänsklighet och samma jord. För att citera Gunnar Ekelöf: ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma.

– – – – – –

”Mormors svarta ögon” spelas på Dramaten till och från under oktober och november, samt via Riksteatern under perioden september–november i Umeå, Gävle, Karlskoga, Östersund, Skövde, Eskilstuna, Kristianstad.

Bilder: Roger Stenberg/Dramaten

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)