Det har skrivits mycket om att det svenska ”deckarundret” har förändrat bilden av Sverige utomlands. Men i en ny avhandling i filmvetenskap visar Michael Tapper hur det även påverkat vår egen bild av det svenska samhället och vår syn på brott och brottslingar.
(Artikeln tidigare publicerad i Sändaren.)
* Peter Haber och Mikael Persbrandt som poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson i en av de många filmerna utifrån Sjöwall-Wahlöös romaner.
_ _ _ _ _ _ _
En väckelserörelse med mycket speciella avsikter. Så beskriver filmvetaren Michael Tapper den svenska vågen av kriminallitteratur (och filmatiseringar), från Sjöwall-Wahlöös stora framgångar på 1960-talet till senare tiders författare som Stieg Larsson. I sin doktorsavhandling Snuten i skymningslandet pekar han på att det finns ett samspel mellan den faktiska samhällsutvecklingen och de bästsäljande polisberättelserna. Inte bara så att böckerna och filmerna speglar samhället – utan att de också i sin tur påverkar samhället. Och inte bara oavsiktligt, menar Michael Tapper:
– Sjöwall-Wahlöö gjorde klart att deras tio böcker om Martin Beck var ett politiskt projekt. De ville göra om bilden av Sverige från föredömligt välfärdsland till ett moraliskt, politiskt och socialt haveri. De var maoistiskt influerade marxist-leninister, och i deras samhällsanalys sågs socialdemokratins folkhem som en socialfascistisk lydstat till USA.
Sjöwall-Wahlöös romaner lyfte fram samhällets misslyckande med att utrota brottsligheten. Narkotika, ökad kriminalisering av våldsbrott, bättre statistik och nya möjligheter till bedrägerier och stölder – allt detta gjorde att kriminaliteten såg ut att öka i välfärdssamhället. I själva verket minskade mörkertalen dramatiskt, samtidigt som toleransen mot framförallt sex- och våldsbrott minskade; brott anmäldes helt enkelt i en större utsträckning än tidigare. Men statistiken användes som ett politiskt instrument.
– Här hakar vänster- och högerpopulismen i varandra. Sjöwall-Wahlöös böcker blev favoritlektyr för både vänstern och högern. Framåt 1990-talet kan man se hur deras katastrofscenario av ett allt brutalare samhälle går vidare hos såväl Henning Mankell som Ny Demokrati och Sverigedemokraterna.
– Samtidigt sker i politiken en omsvängning bort från behandlingsideologin, som syftade till att återföra den kriminelle i samhället, tillbaka till den gamla straffideologin där brottslingen ska låsas in. Omsvängningen är en del av de allmänna högervindarna men har fått draghjälp av såväl kriminaljournalistiken som kriminalgenren.
Tapper kallar den verklighetsbild som polisgenren har gemensam med såväl kvällspressen som den politiska extremismen för ”alarmistisk”. De alarmistiska polisromanerna har hjälpt till att skapa bilden av en ständigt ökande och alltmer brutal kriminalitet som ofta har sitt ursprung utanför landets gränser.
Men vad är det då som gör att vi så lätt tycks svälja den alarmistiska bilden? Michael Tapper ser en förklaring i att här står gott mot ont. Alltså samma förenklade världsbild som vi känner igen från sagorna.
– Tittar vi på den verkliga kriminaliteten blir bilden mer komplex. Det finns gråzoner av ekonomisk brottslighet mellan vit och svart kapitalism. Vill man undvika vålds- och sexbrott ska man snarare befinna sig på gator och torg än i hemmet, där de flesta våldtäkterna och morden begås mellan människor med nära relation till varandra.
– Men i populistisk politisk propaganda vill man gärna skilja av ett ”vi” från ett ”dom”, medelklass mot underklass, svenskar mot invandrare och så vidare. ”Vi” är godhet, oskuldsfullhet och rättfärdighet. ”Dom” är ondska, manipulation och otyglade drifter. Om någon av ”vi” begår brott är det för att ”vi” har hamnat i dåligt sällskap bland ”dom”.
Ondskan har återkommit som förklaringsmodell under de senaste decennierna. Något som passar väl in i den alarmistiska verklighetsbeskrivningen.
– Stämplar man något eller någon som ond behöver man aldrig utveckla resonemanget. Ondskan är både sin egen orsak och förklaring. Seriemördare, psykopater och andra galningar som härjar i det sena 1900-talets polisromaner och filmer behöver aldrig förses med sociala eller rationella förklaringar. De är helt enkelt djävulens ställföreträdare på jorden och kan därför inte reformeras till att bli samhällsmedborgare – de har aldrig tillhört vårt ”vi”.
Den svenska kriminalgenren står idag vid ett vägskäl, menar Michael Tapper. Den ensamme, utbrände gubbsnuten är på väg ut, de unga kvinnorna på väg in och med dem kanske en återgång till polisgenrens rötter i kollektivromanen.
– Ett intressant tecken i tiden är Roslund & Hellströms romanserie där gubbsnuten Ewert Grens via nya kollegan Mariana Hermansson, en ung kvinna med invandrarbakgrund från Rosengård i Malmö, får en växande insikt om att kriminaliteten varken är irrationell eller galen – utan har högst begripliga sociala motiv.
– – – – – –– – – ––
(Bild Michael Tapper: Björn Andersson/Nordic Academic Press)
