Både tröst och utmaning. Så beskriver Antje Jackelén sitt valspråk som biskop i Lunds stift; Gud är större, vilket hon också satt som titel på sitt så kallade herdabrev. (Ett slags programförklaring för arbetet som biskop.) Som jag tolkar henne finns det tröst i bilden av Gud som större än individens och världens bekymmer. Tilliten till ett ”bortom”, en högre (kärleksfull) makt kan skänka ro och tillförsikt.
Men för Jackelén blir tilltron till att Gud är större också ett avståndstagande till alla totalitära anspråk och en utmaning till tolerans, respekt och ödmjukhet. I begreppet finns en trygghet, men också en progressivitet som leder till nyfikenhet och vilja till kunskapssökande och utveckling. Insikten att Gud alltid är större än våra bilder av Gud tar bort själva grunden för fundamentalism och bokstavstro och skapar en plattform för dialog med andra trosuppfattningar, traditioner och livshållningar. Just dialogen är ett av Jackeléns huvudärenden. Med sitt intresse för naturvetenskap – innan hon 2007 valdes till biskop var hon professor i systematisk teologi/religion och naturvetenskap vid Lutheran School of Theology i Chicago – poängterar hon vikten av en tro som går hand i hand med vetenskapen.
Hon går hårt åt den så kallade nyateismen, här i Sverige främst företrädd av förbundet Humanisterna. Att framställningen här ibland blir polemiskt onyanserad kan nog hänföras till den frustration biskopen delar med många andra kristna över att tillskrivas en fundamentalism och ovetenskaplighet man inte känner igen sig i. Boken utvecklas dock till att bli ett nyanserat och genomtänkt dokument om hur tro och vetenskap behöver varandra, hur de kan nå ett fungerande samspel ”bortom karikatyrerna”.
Myten om den urgamla konflikten mellan vetenskap och religion punkteras och hon visar hur dessa genom historien levt i ett ständigt utbyte, och hur de i mycket delar varandras visioner och problem. Hon ser därför med oro på de krafter, från båda sidor, som vill se detta utbyte begränsas. Hennes argumentation för en sekulär demokratisk stat, där religionsfrihet – frihet både till och från religion – råder är otvetydig, men hon ser med oro på viljan att osynliggöra religionen och göra den till en privatsak, när den i praktiken blivit ett allt större inslag i vårt samhälle. Vägen till att bejaka pluralism och mångfald kan aldrig gå via förträngning och osynliggörande.
En av bokens styrkor är att Antje Jackelén försöker nå bortom vår medfödda etnocentrism och lyfter fram globala perspektiv, bland annat med utgångspunkt i sitt eget internationella engagemang i den världsvida kyrkan och i olika former av interreligiös dialog. Hela tiden lyfter hon fram de utmaningar och problem som vårt samhälle och vår värld står inför och poängterar vikten av att alla goda krafter samarbetar för att skapa en hållbar framtid. Hon skriver att tro och andlighet behöver ”förena vision med förnuft och samhällsengagemang. Om det behövs en ny upplysning som slår vakt om vetenskap (inte bara naturvetenskap), saklighet och frihet, så borde kristna människor gå i första ledet.”
Till bokens mest intressanta kapitel hör det om metaforernas makt inom såväl teologin som naturvetenskapen, liksom det hon skriver om vad teologins stora kunskap om tolkningen villkor, hermeneutiken, skulle kunna tillföra på naturvetenskapens område. När hon kommer in på ondskans problematik blir det också tydligt vad teologin faktiskt kan tillföra i förståelse, men framför allt i engagemang, där naturvetenskapen ofta är hänvisad till beskrivningar.
I Antje Jackeléns bok Gud är större handlar inte religion och teologi om att fastslå sanningar och avgränsa revir. Istället är utgångspunkten rörelse, dialog och möten – och att såväl troende som ateist behöver låta nyfikenheten på världen och människorna runt omkring inspirera till utveckling och förändring.
(Recensionen har tidigare publicerats i Sydsvenskan.)
