I höst blir Leonard Cohen 78 år. Han inte bara bär sina år med stil, han hittar en alldeles egen väg att förbli högst angelägen i en musikbransch som väl inte längre borde bry sig. En väg som handlar om att inte låtsas vara något han inte är. Istället delar han med sig av sina livserfarenheter med en blandning av ömsint självironi och naken sårbarhet.
Redan i skivtiteln möter vi denna självironi, för musikaliskt handlar det sannerligen inte om något nytt, utan bara om en förfining av hans redan lågmälda uttryck. I inledande Going home, sticker han hål på bilden av sig själv som gurun som ska dela med sig av sin tröst och visdom och sjunger att han själv gärna skulle vilja prata med den där Leonard…
Ändå finner jag precis det där, tröst och visdom, i hans reflektioner kring åldrandet och den död som närmar sig; kring kärlekens fortsatta mysterier och kring hans längtan efter frid, rening och helande. För sina år till trots fortsätter han sitt sökande, om än lite mer skamfilad, lite mer sorgsen och uppgiven.
Som vanligt är hans poesi fylld av religiöst och bibliskt språkbruk och här finns flera sånger som växer till hymner, som Come healing – ”And let the heavens hear it, the penitential hymn. Come healing of the spritit, come healing of the limb” – och Amen – ”Tell me again, when the filth of the butcher is washed in the blood of the lamb”.
Gamla idéer eller inte, Leonard Cohen visar tydligt att han fortfarande är en högst angelägen artist som har förmågan att sjunga (mumla) sig rakt in i hjärtat.
(Recensionen tidigare publicerad i Dagen. Jag gav där skivan fyra av fem i betyg.)
