I berättelsen om Kain och Abel i Första Mosebokens fjärde kapitel ställer Kain den urskuldande frågan: ”Skall jag ta hand om min bror?” (I den gamla översättningen: ”Skall jag taga vara på min broder?”) En fråga som sedan följt mänsklighetens och dess samhällen genom historien. Ska vi ta vara på vår broder? Har vi ansvar för varandra? Det är en fråga för både den enskilda människan och kollektivet, och svaret vi ger får konsekvenser för de val vi gör både som individ och samhälle.
Vi lever i en tid där gamla överenskommelser alltmer ifrågasätts och sätts ur spel, där de ekonomiska klyftorna ökar och den sociala tryggheten på nytt minskar. Främlingsfientligheten växer runtom i Europa och strategier tar form för att stänga ute dem som vill in i vår gemenskap och dela våra privilegier. Frågan om vårt ansvar för varandra – det som kallas solidaritet – är högaktuell.
Så det är säkert ingen slump att flera europeiska filmer på senare tid tycks cirkulera kring den där urgamla frågan: den finländske regissören Aki Kaurismäkis Mannen från LeHavre förgyllde mångas biovinter, just nu går den franske regissören Robert Guédiguians Snön på Kilimanjaro på de svenska biograferna – och nyligen hade den italienske regissören Emanuelle Crialeses nya film Terraferma svensk premiär. Och alla ger de till synes samma svar.
Filmen, som vann juryns specialpris vid Filmfestivalen i Venedig 2011, utspelar sig på den lilla sicilianska ön Linosa, där invånarna genom historien i det mesta varit självförsörjande. Men nu råder nya tider. Det blir allt svårare att leva på fiske, ungdomarna flyttar därifrån, öns enda framtid tycks vara att satsa på turism.
I centrum för filmens handling står den unge Filippo, spelad av Filippo Pucillo, som arbetar på sin farfar Enestos (Mimmo Cuticchio) fiskebåt. Hans far Pietro, även han fiskare, försvann till havs för tre år sedan. Filippos mamma Giulietta (Donatella Finocchiaro), ser inte någon framtid på ön, hon vill ta med sig Filippo och flytta till fastlandet. Tillsvidare ordnar hon så att de kan hyra ut sin lägenhet till turister. Ernestos andre son, Nino (Giuseppe Fiorello), driver en bar och satsar helt och fullt på turismen.
Till de nya tiderna hör att ön med sitt läge hamnar mitt i strömmen av afrikanska båtflyktingar som söker en fristad i Europa – som inte vill ta emot dem. Ernesto, Filippo och Giulietta blir personligen indragna i den här problematiken, då Ernesto med sin båt plockar upp några flyktingar, bland dem en gravid kvinna med sin lille son, ur havet.
De nya italienska lagarna säger att fiskarna inte får plocka upp flyktingar ur vattnet; de ska endast rapporteras så att polisen kan ta hand om dem och se till att de sänds tillbaka. Något som strider mot de urgamla reglerna till havs, som säger att man alltid räddar människor i nöd, att man aldrig låter någon drunkna om man kan hindra det. De gamla fiskarna hamnar därmed i en moralisk konflikt. Vid ett av fiskarnas råd försöker Nino få dem att inte hjälpa flyktingarna även av andra skäl: ”Turister vill inte se halvdöda illegala invandrare på våra stränder, de vill ha lugn och ro.”
Terraferma är en fin film, med en enkel historia som inte problematiserar särskilt mycket; budskapet är klart och tydligt. Men det är ett budskap som är högst angeläget. I en tid då den kollektiva solidariteten och empatin monteras ner, rentav motverkas, blir det allt viktigare att det finns individer som tar personligt ansvar och på den grundläggande frågan svarar: ”Ja, jag ska ta vara på min broder.”
(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagen.)