Apokalyptiska teman tycks idag vanligare på bio än i kyrkan. Vi har de senaste åren sett en rad så kallade katastroffilmer om jordens undergång, allt från Roland Emmerichs spektakulära The day after tomorrow och 2012 – till Lars von Triers betydlig mer sofistikerade Melancholia, där den förestående apokalypsen vävs samman med en ung kvinnas depression och det som skildras sker på både ett inre och ett yttre plan.
Jeff Nichols nya film Take shelter har ett liknande upplägg, men utifrån en mer vardaglig och lågmäld berättelse. I en småstad i Ohio bor Curtis LaForche med sin hustru Samantha och deras hörselskadade dotter Hannah. Curtis har mardrömmar om en annalkande storm och om människor som vill skada hans familj. Även när han är vaken får han ibland hallucinationer av en begynnande jättestorm. Men han berättar inget för sin hustru.
Curtis uppsöker läkare, då han är rädd att ha drabbats av samma psykiska sjukdom, paranoid schizofreni, som hans mor diagnostiserades med när hon var i samma ålder. Men han kan samtidigt inte släppa tanken att hans upplevelser är förvarningar om ett kommande oväder; en storm av apokalyptiska proportioner.
Familjen bor i ett område som ofta drabbas av tromber och på baksidan av deras hus finns en gammal stormkällare. Curtis börjar arbeta med att bygga ut den till ett riktigt skyddsrum. Till såväl grannars och vänners som Samanthas förvåning. Michael Shannons återhållna skådespeleri i rollen som Curtis skapar såväl trovärdighet som sympati. Även Jessica Chastain gör en stark roll som den oförstående och frustrerade, men ändå älskande hustrun.
Till skillnad mot i de mer bombastiska katastroffilmerna kryper historien här nära, nära. Filmen – som fick Kritikernas pris vid Cannes-festivalen – är lika gripande som gastkramande. Med små medel bygger regissören Jeff Nichols upp en spänning som aldrig släpper taget om mig som tittare, där ovissheten om vad som egentligen pågår är central. Historien tycks vända flera gånger och tvetydigheten består filmen ut. Kommer hotet utifrån eller inifrån Curtis själv? Försöker han skydda sin familj från en storm eller från sig själv? Eller både och?
Men Take shelter är inte bara spännande. I en samtid där föraningar och känslighet för större skeenden, liksom syner och visioner, regelmässigt diagnosticeras som psykisk instabilitet, känns filmens grundtema dessutom relevant.
(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)
