Med en särskild blick för de utsatta

– Jag har alltid haft med mig en särskild känsla för den utsatthet det innebär att vara barn, säger Kattis Ahlström, ny generalsekreterare för BRIS.

Bild: Richard Holmberg
– – – – – – – – – – – – – – –

Skratt och allvar, trams och seriositet. Tillsammans med Kattis Ahlström hamnar man lätt i en pendling mellan yta och djup. För henne är de en förutsättning för varandra; hon har därför alltid balanserat upp sina till synes mer ytliga uppdrag med engagemang i tyngre frågor.

– Men jag trivs nog bäst med att som nu få ha huvuddelen av min tid i allvaret – det känns mest meningsfullt.

Även om vi främst är vana att se och höra Kattis Ahlström i olika medier – som journalist och programledare i tv och radio, som redaktör för tidningarna ICA-kuriren och Kattis & Co – var det nog inte så många som blev förvånade när hon i mars blev ny generalsekreterare för BRIS (Barnens Rätt I Samhället). Engagemanget för barn och unga har gått som en röd tråd genom hela hennes karriär; allt från arbete med barn- och ungdomsprogram och Världens barn-galor till engagemang i Rädda Barnen och FN:s befolkningsfond UNFPA. Hon har också i många år varit aktiv i BRIS. Men varifrån engagemanget kommer, det vet hon inte riktigt.

– Möjligen, möjligen har jag varit påverkad av pappa, barnläkaren, men det är svårt att säga … Jag har alltid haft med mig en särskild känsla för den utsatthet det innebär att vara barn. Det här att man inte kan formulera sig och göra sin röst hörd, att man är utlämnad till andra människor. Det finns en sårbarhet i det som jag har lätt att engagera mig i.

BRIS är en ideell organisation som försöker finnas till för barn och unga på olika sätt. Kärnan i verksamheten är möjligheten att få stöd från vuxna via telefon, epost och chatt. Men även vuxna kan vända sig till BRIS kring sådant som rör barn. Organisationen försöker också på olika sätt informera, påverka och skapa opinion i barnrättsliga frågor.

Även om Kattis trivs med sitt nya jobb, är frustration den känsla hon tydligast ger uttryck för när vi träffas. En frustration över att barnrättsfrågor har för låg prioritet i vårt samhälle, över att förändringsarbetet tar för lång tid, över att som frivilligorganisation ha så begränsade resurser.

– Vissa barnrättsfrågor har fastnat och kommer inte någon vart. Jag skulle vilja se betydligt större krafttag från politiskt håll, bland annat när det gäller Socialtjänsten. Varför är det så många som inte känner sig hörda eller sedda? Varför dessa långa handläggningstider?

Det blixtrar till av irritation i ögonen när hon pratar om den gullighetsstämpel som vidhäftar barnfrågor. Det som har med barn att göra betraktas som mjukt och hänvisas ofta till ”eldsjälar”.

– Jag tycker varken vi kan bygga ett barnengagemang eller ett samhälle på eldsjälar! Det måste vara ett medvetet arbete på alla nivåer, kopplat till politiska beslut och lagstiftning.

Kattis tycker det är positivt att de kristna kyrkorna ofta har stort fokus på barn och ungdomar i sin verksamhet och hon ser gärna ett större samarbete mellan BRIS och kyrkorna i framtiden. Hon har störst erfarenhet av denna verksamhet via konfirmationen – som hon beskriver som ett vattenhål, en mötesplats för respektfulla samtal om livets stora frågor. Så har den fungerat för hennes egna barn och bonusbarn.

– Jag ser att det har gjort mycket gott i dem. I takt med den här uppkopplingshysterin finns ett allt större behov av paus, av lugn och ro, av reflektion. Men det finns tyvärr inte så många rum och tillfällen för det i vårt samhälle. Men kyrkan och konfirmationen är just sådana.

Sverige är ett bra land att leva i som barn, men Kattis Ahlström tycker att det på senare år blivit tuffare – bland annat för att spelutrymmet för vad som betraktas som ”normalt” blivit mindre.

– Inte minst i skolan. Det individuella tänkandet är snävare; barnen hänvisas mycket till eget lärande och eget ansvar. Men alla barn kan inte ta det ansvaret – vilket inte betyder att man är sämre eller korkad. Barn är olika och mognar olika, men idag faller man alltför lätt ifrån och hamnar utanför systemet.

Barns samtal till BRIS handlar ofta om olika former av utanförskap. Att inte känna sig välkommen – införlivad i klassen, gänget, familjen, samhället – är en av de mest förödande känslorna för ett barn, ja, även för en vuxen.

– Tillhörighet är bland det allra viktigaste att få känna som människa, och det svåraste att inte känna.

Något som Kattis säger sig höra mycket i BRIS vuxentelefon och se i sin omgivning, är att många föräldrar känner sig vilsna i kontakten med sina barn. Man är osäker på hur man ska bemöta barnen och vågar helt enkelt inte vara vuxen.

– Man har svårt att sätta gränser, att säga ifrån. ”Får man säga nej, när alla andra säger ja?” Det finns också en stor vilsenhet inför det som händer på nätet.

Den nya kommunikationstekniken har drastiskt förändrat vår vardag, mobiltelefoner och internet påverkar våra liv på ett sätt vi inte riktigt kan överskåda. Kattis säger att hon naturligtvis också ser fördelarna, men att hon är oroad över att det hela går så fort.

– Egentligen är det ett enda stort experiment som pågår. Vi har ingen aning om hur det här påverkar oss och våra barn på sikt.

En tydlig baksida av den här utvecklingen, som man ser på BRIS, är hur det påverkat den mobbning som tyvärr alltid funnits.

– Barn som blev mobbade förr, kom ändå hem på eftermiddagen och fick andrum. Men barn som blir mobbade idag mobbas dygnet runt; via sms eller genom att hängas ut på Facebook och andra nätsidor.

Hon efterlyser inga panikreaktioner, men en större koll på vad våra barn har för sig på nätet och mod att våga ifrågasätta och försöka hjälpa barnen att förhålla sig till den nya tekniken.

– Men det är klart att det är svårt; vi vuxna vet ju inte heller hur vi ska förhålla oss.

Men barn är inte bara sårbara och utsatta, de bär också på en stor kraft. Kattis Ahlström säger att det är det som får henne att inte ge upp hoppet eller gräva ned sig i de problem hon möter i sitt arbete på BRIS.

– Varje dag ser jag bevis på att barn har en enorm egen kraft. Bara detta att höra av sig till oss är ett tecken på mod och styrka, på att de tar ansvar och är beredda att ta tag i sin situation. Och det är den kraften vi anknyter till när vi försöker hjälpa dem.

(Intervjun har publicerats i tidningen Sändaren.)