”Kommer du ihåg mig?” frågar jag Mark Olson efter hans spelning på Clarion i Örebro, en del av en turné med främst låtar från hans nya skiva Many colored kite. ”I actually think so”, säger han – men tillägger att han nog behöver lite hjälp på traven med ”när och var”… Jag säger ”Trots Allt Magazine” och han skiner upp: ”Right! Vi använde ju till och med era bilder till ett av Creekdippers skivomslag! Men det var ganska länge sen …”
Jo, det var det. Närmare bestämt 1998, och The Creekdippers – eller The Original Harmony Ridge Creek Dippers, som de kallade sig på de första plattorna – gjorde sin första turné i Sverige. De gav en underbar och mycket annorlunda konsert på Stora Teatern i Göteborg den gången, full av de improvisationer, anekdoter, småtjafs, önskelåtar och småpratande med publiken som var bandets signum.
The Creekdippers bestod av Mark, dåvarande hustrun Victoria Williams och multiinstrumentalisten Mike ”Razz” Russell, och hade då två skivor bakom sig, inspelade i den enkla hemmastudion i Joshua Tree i den kaliforniska öknen. Mark Olson hade några år tidigare tröttnat på musikindustrin och hoppat av det alltmer framgångsrika bandet The Jayhawks, där han var en av frontfigurerna. Nu skötte han allt hemifrån, även en hel del av Victorias solokarriär, även om hon då hade kontrakt med storbolaget Atlantic.
Rubriken på min intervju med trion blev Det finns ett annat sätt, eftersom den kom att handla en hel del om deras annorlunda sätt att jobba. Som att de turnerade i Europa helt på egen hand, bara de tre och med sexton (!) kollin bagage – och de åkte tåg! ”Alla som ser oss brukar undra vad vi egentligen håller på med”, skrattade Mark. ”Men det har gått bra, det är bara om vi måste byta tåg som det kan bli körigt.”
Vi träffades på ett litet hotell i Göteborg. Trots Allts formgivare Tomas Einarsson hade fått idén att vi skulle plåta dem med redaktionens polaroidkamera, för att få den där ”enkla hemmalooken” som skulle gå hand i hand med Creekdippers konstnärliga idé. (Som av en händelse passade detta synnerligen väl ihop med Tomas egen önskan att få hänga med och träffa gänget: nu kunde ju han vara fotograf.) Mark och Victoria gillade idén direkt. Victoria skrev till och med bildtexter för hand på de vita fälten längst ner på bilderna.
Det blev några trevliga timmar men den sympatiska trion. Efter intervjun gjorde vi sällskap till restaurangen Andrum, eftersom Victoria av hälsoskäl helst ville äta vegetariskt (hon lider av MS). Tomas tog några ytterligare bilder medan vi knallade längs kanalen från hotellet till restaurangen. När vi efter lunchen skildes åt fick de varsitt ex av våra t-hirts med Trots Allt-loggan.
Det hela var nog en av de roligaste artistintervjuer jag gjort, och resulterade i en något annorlunda artikel i Trots Allt nr 8, 1998. Vi skickade förstås tidningen till Mark & Victoria – och snart kom en förfrågan via epost om de fick använda bilderna till sitt nästa skivomslag. Klart de fick. Så kom det sig att Mark Olson, Victoria Williams och Razz Russell på omslaget till Creekdippers tredje skiva, Zola and the Tulip Tree, poserar på Kämpebron i Göteborg med en av kranarna i hamnen i bakgrunden, liksom att Victoria på baksidan kan ses bland blommorna på Gustav Adolfs torg, medan Mark och Razz är plåtade i hotellets frukostmatsal.
”Men vi har ju setts några gånger sedan dess”, säger jag. ”Bland annat för några år sedan, då du och Razz spelade på Harrys här i stan.” Mark nickar: ”Right! Men var det verkligen här i stan?” För en ständigt turnerande artist som Mark är det förstås hopplöst att komma ihåg var och när saker och ting utspelade sig. Från den gången minns jag honom också som väldigt trött och sliten. Han berättade för mig om separationen från Victoria, hur de då fortfarande bodde på samma gata och hur han hjälpte henne med mycket. Men det hela tycktes ha tagit honom väldigt hårt. (Separationen blev sedan till fantastisk musik på skivan Salvation blues.) Och särskilt pratsam var han inte heller. Razz pratade desto mer. När jag hälsade och sa att vi träffats vid en intervju i Göteborg för ett antal år sedan, utbrast han: ”Stopp! Säg inte namnet, jag ska komma på det … T… Tr… Trots Allt!” Jag undrade helt förundrad hur han kunde komma ihåg det, och han förklarade: ”Jag har fortfarande t-shirten kvar! Det är en av mina favoriter, jag har den ofta när jag jobbar. Fantastisk kvalité!” Vi fick en god pratstund, och jag köpte en skiva av honom med hans eget projekt The Baptism River Ramblers. Den kvällen spelade han gudomlig fiol till Marks såriga sånger.
”Spelar du fortfarande med Razz?” frågar jag och Mark skrattar lite. Jo, de har spelat ihop på en turné i USA i somras. ”Jag vet inte hur väl du känner Mike, men han är väldigt… hur ska jag säga…?” ”Speciell?” försöker jag. ”Ja, speciell”, säger Mark och förklarar att Mike ”Razz” Russell (som bl a turnerat med Joe Henry och The Jayhawks) alltid varit ett original, men bara tycks blir mer och mer excentrisk. ”Mike är en genial musiker”, säger Mark, ”men det går inte att repa in något med honom, han vill improvisera och göra på sitt eget sätt. Och ibland blir resultatet fantastisk, men ibland blir det … terrible.” Han skrattar, för de är ju goda vänner, men han gör ingen hemlighet av att han är mycket nöjd med att nu turnera tillsammans med Ingunn Ringvold, sin norska kärlek, som tillsammans med Mark under kvällens konsert sjungit stämmor och spelat djembetrummor och en liten reseorgel. Ingunn är i dagarna aktuell med sitt andra album under namnet Sailorine. Det är en helt annan Mark jag möter den här gången, han ser fräsch ut och verkar må riktigt bra igen.
”Bor du kanske i Norge nu?” frågar jag Mark. ”Nej, hon bor i Norge och jag i The United States”, säger han som det vore den självklaraste saken i världen.
Nej, varför göra som alla andra? tänker jag. Det finns ett annat sätt.
(Tidigare publicerad på Indrag.)
