Att ha countrylegenden Hank Williams som farfar skulle kunna få vem som helst att hålla sig borta från musikbranschen; förväntningar är bara förnamnet. Men Holly Williams både vågar och lyckas. Hemligheten är kanske att hon inte i huvudsak drivs av karriärdrömmar, utan av genuin kärlek till musiken.
Hennes tredje album, The highway, är hennes mest fokuserade hittills. Visserligen har hon celebra gäster som Jackson Browne, Jakob Dylan och Gwyneth Paltrow, men de bidrar bara till att lyfta fram Hollys låtar, röst och tydliga vision. I Charlie Peacock har hon hittat en god medproducent och hjälp att förverkliga denna vision, där sångerna och rösten tillåts regera. Sådant kräver självförtroende och det har Holly Williams massor av; hon har en påfallande pondus i det hon gör.
Liksom sin farfar har hon en förkärlek för vemod och tillvarons mörkare stråk. Hennes sånger är ofta små berättelser (långt ifrån alltid självbiografiska) om gripande livsöden och förluster av olika slag, vilket två av skivans starkaste låtar är tydliga exempel på: Gone away from me och Waiting on June.
Men hopplösheten är långt borta. Holly Williams har en klarsynt ömhet för våra mänskliga brister, men också en stark tillit till vår förmåga till förändring – med Guds och varandras hjälp. The highway genomsyras av längtan efter och tro på nåd, försoning och nya färdriktningar.
(Recension i tidningen Dagen. Betyg: 4 av 5)
