”Om du finner ett sätt att leva utan att tjäna någon herre, så berätta för oss andra hur det går till. För du skulle vara den första personen i världshistorien som lyckats med det.” Sedd utifrån den repliken blir filmen The Master betydligt mer allmängiltig än vad den berättade historien först ger vid handen.
Regissören Paul Thomas Anderson (Magnolia, There will be blood m fl) levererar sällan några enkla svar. Istället utforskar han tillsammans med publiken känslor, konflikter och föreställningar. Skickligt och fascinerande – men förstås också frustrerande; eftersom man ofta blir lämnad ensam med att försöka förstå. Hans nya film är inget undantag.
Det är tidigt 1950-tal och den unge Freddie Quell, briljant spelad av Joaquin Phoenix, dras med psykiska besvär efter att ha varit soldat i amerikanska flottan under kriget. Han är alkoholist, utagerande och jagas ständigt av sina inre maror.
Av en slump hamnar han på en båt abonnerad av rörelsen The Cause. Av någon anledning fattar dess karismatiske ledare Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) tycke för Freddie och gör honom till sin skyddsling, men också till sitt projekt. Rörelsen bedriver olika terapier för att komma till rätta med sjukdomar och trauman, som man menar har upphov i tidigare liv. Men Freddie-projektet går minst sagt sådär.
Det finns något intressant och svårfångat i deras relation. Ofta känns de som kejsaren och hans narr. Ser Dodd någon bortträngd sida av sig själv i Freddie? Finns det kanske en styrka, ett slags oskuld, i Freddies naivitet – ”du beter dig som ett djur” – som väcker avund hos den förfinade intellektuelle?
Då historien inspirerats av scientologins framväxt och dess grundare L Ron Hubbard, hade nog många väntat sig en tydlig uppgörelse med den rörelsen och sekter i allmänhet. Men även om det är uppenbart att The Cause profiterar på människors längtan och tillit, är The Master i första hand en lika komplex som enkel – och oupphörligt fascinerande – historia om mänskligt liv och samspel.
(Texten tidigare publicerad i Sändaren.)
Ja, det är en stor komplex rulle. En avgörande komponent är vad som triggar den här handlingen. Det finns en kraft mellan dessa två karaktärer och det är inte så lätt att se det.
Quell.. namnet antyder ett släktskap i alla fall till Querelle och Genet/Fassbinder. På ett plan är den så enkel som en liten kärlekshistoria dem emellan. Älskar bild nr 3 från slutet som på många sätt knyter ihop trådarna.
Kärleksparet här är så mycket mindre dedikerade än den tunga hängivenheten som karaktäriserade det unga paret i Moonrise Kingdom.. Det gör att den här lite gulligare.