Iris DeMent kastade inte ut barnet med badvattnet när hon lämnade sin barndoms kyrka. Även om hennes tro inte längre låter sig definieras, känner hon idag främst tacksamhet för sin uppfostran.
* * * * * *
Att bli vuxen innebär också att förhålla sig till sin barndom. En process som kan se lika olika ut som våra uppväxter, men som är viktig för oss alla. Det är ingen slump att så mycket av litteratur, musik och annat konstnärligt skapande handlar om att bearbeta sin uppväxt.
Den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Iris DeMent har allt sedan debutskivan Infamous angel (1992) varit en av de mest hyllade företrädarna för de senaste decenniernas folk/americana-våg – även om hon ofta hållit sig undan rampljuset och de stora scenerna. I sina sånger har hon bland annat bearbetat uppväxten i en konservativ kristen familj i den amerikanska Södern, som yngst av fjorton barn. Så också på den senaste skivan, smått fantastiska Sing the Delta, som utkom i höstas.
Redan på hennes första skiva fanns ifrågasättanden av det som predikades i barndomens kyrka, som hon beskriver som ”full gospel-fundamentalist”. Hon har dock aldrig kastat ut barnet med badvattnet, utan försökt behålla det som är gott och hitta ett eget förhållningssätt till Gud och tro. I sången Let the mystery be deklarerade hon att hon inte vet vad hon ska tro om Gud eller livet efter detta, men att hon heller inte har behov av det: ”Well, I believe in love and I live my life accordingly. But I choose to let the mystery be.”
Gradvis verkar det som att hon återerövrat begreppet Gud. I sången Keep me God på tredje albumet The way I should (1996) sjunger hon att hon inte vet vem Gud är, men att hon överallt ser spåren av något eller någon som är större än hon själv och att hon väljer att kalla det Gud. En tro många säkert kan känna igen sig i.
Men hon släpper inte kyrkan – och inte dess musik. Hennes fjärde album (2004) innehöll uteslutande gamla gospels och hymner. Skivtiteln, Lifeline (livlina), säger något om hur viktig den tradition hon är sprungen ur är för henne.
På nya skivan Sing the Delta, tycks Iris DeMent mer försonad än någonsin med sin barndom. Något som delvis tycks kopplat till sorgen efter hennes bortgångna mamma. I en radiointervju (NPR) i samband med skivsläppet berättar hon om hur livet när hon var liten gick ut på att se till att man inte var på väg till helvetet:
– Men jag beklagar inte en sekund att jag uppfostrades så, tvärtom. Visst, det förde med sig en del värdelösa saker och en del som var rent skadligt … Men det fanns ett allvar och en ärlighet i allt det där, och ett väldigt bra budskap om vad som pågår under ytan i våra liv. Mina föräldrar gav mig genom det en ovärderlig gåva.
I samma intervju berättar hon också om hur hennes mamma, som sjöng hela sitt liv, en dag sa till henne: ”Du förstår, Iris, att sjunga är att be och att be är att sjunga, det är ingen skillnad.”
– Så jag tror att även om jag lämnade kyrkan och mycket av det som inte var bra för mig där, så fortsatte jag att be. Att sjunga är så nära bön jag kan komma.
Fotnot: Iris DeMent spelar i Annedalskyrkan under årets Way Out West-festival i Göteborg 8–10 augusti.
Bilder: Pieta Brown
(Artikeln publicerad i Dagen.)
