Film: Cloud Atlas
Regi: Andy & Lana Wachowski, Tom Tykwer
Skådespelare: Tom Hanks, Halle Berry, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Bae Doona m fl
Svensk premiär: 22 februari
Betyg: 3 (av5)
Denna mastodontfilm efter David Mitchells roman med samma namn är nästan tre timmar lång. Men till skillnad från i flera andra aktuella filmer i det formatet, hålls intresset här uppe från början till slut. En av anledningarna är att vi hela tiden kastas mellan sex olika historier och tidsepoker, från 1800-tal till 2300-tal, ofta med väldigt snygga övergångar. Synnerligen effektivt för att hålla berättartempot och skapa spänning, även om det också innebär att det tar ganska lång tid innan sammanhangen börjar klarna för mig som tittar. (Det vill säga: vissa saker klarnar inte förrän i slutet; precis som det ska vara.)
Regisyskonen Wachowski är bland annat kända för Matrix-filmerna, och här finnns en hel del av deras berättarsignum och känsla för science fiction-action. Men här finns också annat: de sex olika historierna har delvis väldigt olika karaktär: den som utspelar sig i vår samtid är närmast en slapstick-artad komedi. Snyggt, välspelat och välgjort är det dock hela vägen.
Cloud Atlas bär på ett genomgående tema av uppror mot förtryck av olika slag och en kamp för frihet. Från slavmotstånd på 1850-talet, via oljeindustrins smutsiga affärer på 1970-talet, till ett framtida uppror mot hur mänskliga kloner förslavas och utnyttjas. Filmens huvudbudskap är att handlingar alltid fortplantar sig och kan få konsekvenser långt in i framtiden. Enstaka goda, osjälviskla och hjälpsamma handlingar kan bli fröet till kommande revolutioner.
Här finns också något slags återfödelsetema, vilket åskådliggörs genom att samma skådespelare återkommer i historierna, ibland sminkade till oigenkännlighet. Samtidig tycks multirollerna inte bara handla om detta; det finns ingen riktig logik i detta. Det tar också ibland bort fokus från historien, och får mig att sitta och fundera över vem som döljer sig bakom en viss mask; och att fnissa över att Hugo Weaving, den ondskefulle agent Smith i Matrix-filmerna och lika ondskefull skurk i en av historierna här, plötsligt dyker upp som kvinnlig föreståndare på ett ålderdomshem! Och det finns förstås en gräns för hur många lösnäsor man vill se Tom Hanks eller Hugh Grant i …
Med det sagt, tycker jag Cloud Atlas är en i högsta grad sevärd film. Fascinerande, spännande och hjärnkittlande. Den lyckas också – trots det fullskaliga filmiska artilleriet – att på ett ganska lågmält sätt, utan att predika, få mig att fundera kring handling och konsekvens. Och påminnas om att det i den sanning Bibeln uttrycker med orden ”vad man sår får man också skörda” kan finnas ett betydligt större perspektiv än det individuella – och att det ibland kan vara väldigt långt mellan sådd och skörd.
(Recensionen publicerad i Dagen.)
