Film: The impossible
Regi: Juan Antonio Bayona
Skådespelare: Naomi Watts, Ewan McGregor, Tom Holland m fl
Svensk premiär: 8 mars
I den stora tsunamikatastrofen i Sydostasien på annandag jul 2004 miste närmare en kvarts miljon människor livet. Sverige var med 543 döda och cirka 1500 skadade ett av de värst drabbade länderna utanför Asien. En sådan oväntad, förödande och dramatisk händelse rymmer förstås mängder av berättelser: hemska, förtvivlade, sorgliga och hjärtskärande. Men också överraskande, hoppfulla och förunderliga.
En av dessa ligger till grund för den spansk-brittiska filmen The impossible, som har svensk premiär på fredag. Den spanska läkaren María Belón med make och tre söner var en av de familjer som på sin semester drabbades av den enorma flodvågen. I filmen är familjen brittisk och består av Maria och Henry Bennett med sönerna Lucas, 13 år, Thomas, 7 år, och Simon, 5 år.
Som så många andra överraskas familjen av flodvågen när de njuter av sol och bad i turistparadiset Khao Lak i Thailand. De kommer ifrån varandra, och vi får följa såväl den dramatiska kampen i vattenmassorna som den stora ovissheten och letandet efter de andra. Naomi Watts blev Oscarsnominerad för sin roll som Maria, och hon gör verkligen ett starkt porträtt av den svårt skadade mamman, som med hjälp av sonen Lucas, även han övertygande spelad av Tom Holland, lyckas överleva och ta sig till sjukhusvård.
The impossible är ytterst välgjord och följer på många sätt mönstret för klassiska katastroffilmer, men det skänker förstås en helt annan dimension att veta att berättelsen 
om huvudpersonerna i grunden är sann. (Belón fanns med under inspelningen, för att hjälpa till med trovärdigheten.)
Många av oss har starka minnesbilder från katastrofen 2004 – och det nationella trauma som följde – och kopplingar, direkt eller indirekt, till människor som omkom eller skadades där, vilket gör filmen minst sagt omtumlande. Då skildringen av tsunamin, kampen för livet och förstörelsen är så realistisk, kan filmen nog inte rekommenderas till någon som var på plats när det hela ägde rum; risken är stor att det blir för obehagligt.
Men med det förbehållet är det en gripande, hoppingivande och förunderlig historia som berättas. Om mänsklig värme och hjälpsamhet, om mirakulösa sammanträffanden, livsvilja, beslutsamhet och kärlek. Tårarna rinner i ena stunden av sorg och förtvivlan, i nästa av gripenhet och glädje.
(Texten publicerad i Sändaren.)
