Det blev en intensiv musikhelg för min del, med en rejäl dos av högkvalitativ americana. I fredags Emmylou Harris och Rodney Crowell på Stockholm Waterfront – och i söndags Lucinda Williams på Cirkus i Stockholm.
Som så ofta är fallet med live-musik, så blev det inte riktigt som jag tänkt mig. I förväg var mina förväntningar på Lucinda-konserten högt ställda, inte minst då hon denna gång spelade i ett annorlunda format än de gånger jag hört henne tidigare, inte med fullt band utan i en trio med gitarristen Doug Pettibone och basisten David Sutton.
Mina förväntningar på Emmylou och Rodney var inte lika höga denna gång. Dels tycker jag att deras gemensamma skiva Old yellow moon inte är så bra som jag vill att den ska vara – eller som den hade förutsättningar att bli. De har helt enkelt gjort det lite för enkelt för sig. Samtidigt har Emmylous senaste besök, även om de varit bra – hon har en väldigt hög lägstanivå – varit lite … loja, lite rutinmässiga, där hennes Red Dirt Band bestått av kompetenta men kanske lite väl trygga herrar.
Nu blev det precis tvärtom om mot förväntat. Emmylou Harris och Rodney Crowell bjöd på en utsökt show, där dels låtarna från skivan höjdes några snäpp, men där de framförallt generöst bjöd på starka tolkningar av låtar från sina respektive karriärer. En del av förklaringen låg i det nya bandet, där de lite äldre rävarna Byron House (bas) och Steve Fishell (steel guitar) satts samman med de betydligt yngre Jedd Hughes (gitarr), Gerry Roe (trummor) och Chris Tuttle (piano). Dessa unga musiker bidrog med en bra energi till musiken.
Lucinda Williams bjöd däremot på en betydligt mera ojämn, och ibland lite skakig, show. Bitvis levererade hon tillsammans med sina briljanta medmusiker ren magi, men stundtals kändes hon lite osäker och … enahanda. Bra blev det förstås ändå, men jag hade förväntat mig att det, som tidigare, skulle vara fantastiskt.
Med iPhonen fångade jag några fina stunder i båda konserterna. Här Spanish dancer med Emmylou och Rodney, och Copenhagen med Lucinda. (Bildmässigt är ingen av dem någon höjdare, men det låter bra!)
