I och med NSA-avslöjandena har detta med avlyssning och registrering kommit på tapeten igen. Jag hittade en text jag skrev i Trots Allt i samband med FRA-debatten 2006, som jag tycker fortfarande känns lika aktuell:
_ _ _ _ _ _ _ _ _
I sin essäsamling Den sjunde djävulen skriver Georg Klein om den tyske 1700- talsförfattaren Lessings pjäs Dr Faustus, där han ger sin version av det berömda Faust-dramat. Pjäsen har gått förlorad, kvar finns idag bara några sidor. På dessa sidor skildras hur Faust begär av den djävulske härskaren Mefistofeles att få träffa den allra snabbaste demonen i hans rike. Sju andar träder fram. Faust frågar dem i tur och ordning om deras snabbhet.
Den förste är inte särskilt snabb, han bränner sig när han flyger över helvetets eld. Men den andre är lika snabb som pestsmittan, den tredje som vinden, den fjärde som ljuset. Kan man vara snabbare? frågar man sig. Jo, den femte anden är lika snabb som människans tankar – och den sjätte lika snabb som hämnarens hämd. När Faust så vänder sig till den sjunde med frågan ”Hur snabb är du?” blir svaret: ”Lika snabb som det godas övergång till det onda!”
”Ha! Du är min djävul!” utbrister Faust. ”Ingenting är snabbare än det!”
Nedmonteringen av den personliga integriteten pågår för fullt. Utan någon större debatt tillåts utökad övervakning, kontroll och registrering av de svenska medborgarna. Det flesta tycks tycka att det är helt okej, rentav befogat och bra.
”Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta.” Detta argument hörs från såväl politker som mannen och kvinnan ”på gatan”. Det kan låta vettigt. Men det är det inte. Detta hänvisande till rent mjöl är synnerligen problematiskt av politiska och demokratiska skäl. Alla dessa lagar handlar inte bara om hur vi ska skydda oss mot grov brottslighet. De handlar också, kanske främst, om vilket samhälle vi vill ha.
Men utvecklingen blottar också en allvarlig ideologisk brist och existentiell hemlöshet i vårt samhälle.
I och med sekulariseringen och kyrkans minskade inflytande förändrades den ”allmänna” människosynen. Kyrkans pessimistiska syn på människan som ond och fördärvad ersattes av en optimistisk människosyn där människan är god och ondskan placeras utanför oss själva. Människor beskrivs inte längre som onda, endast handlingar, miljöer och strukturer. Ondska är därför något som kan lagstiftas, utbildas, vårdas eller tränas bort, eller kanske rentav byggas bort.
Denna optimistiska människosyn präglar fortfarande Sverige. Samtidigt tycks vi märkligt nog räddare än någonsin för Ondskan. Som vi inte vet vad det är. (Men kanske är den mörkhyad och har bomber innanför västen?) I alla fall finns ondskan Någon Annanstans. Eller snarare hos Någon Annan. Som vi måste skydda oss mot. Förvirringen är total.
Kyrkans människosyn må förr ha varit alldeles för svart och pessimistisk. Idag predikas sällan att människan är född ond. Däremot är en central tanke i det kristna budskapet att alla människor inom sig har förmågan till både gott och ont. Att människan dels har förmågan att välja mellan dessa, men också att vår förmåga till såväl ont som gott genom olika former av påverkan kan triggas till en omfattning vi inte trodde var möjligt.
Vi har både godheten och onskan inom oss. Ömheten och grymheten lever sida vid sida. Helt rent mjöl i påsen har ingen av oss. Detta brukar ibland kallas för en realistisk människosyn.
En sådan syn skapar en stor ödmjukhet inför egna och andras misslyckanden och destruktivitet, men den skapar också ett ansvar att i sitt eget liv ständigt välja det goda.
Det är kanske i glappet mellan den optimistiska människosynen och vår rädsla för den svårtolkade ondskan, som dagens märkliga utveckling ska ses.
Med en optimistisk människosyn följer också en optimistisk samhällssyn. En oreflekterad tilltro till att vår upplysta och välutbildade demokrati per automatik är ”god” – den byggs ju av ”goda” svenska människor. Då är det ingen fara att montera ned skyddet för den personliga integriteten och tillåta övervakning och kontroll av medborgarnas privata sfär. Det är ju alltid någon annan som ska upptäckas och rensas ut från det goda samhället. Inte vi.
Men vi glömmer – eller; vi vill inte tro på – den sjunde djävulen. Vi glömmer att inget är snabbare än det godas övergång till det onda.
Vår frihet, vårt demokratiska system och vår trygghet vilar alltid i människohänder. I våra händer, dina och mina. Händer som vi vet kan göra både gott och ont. Regler, lagar och system måste därför främst tala till våra goda sidor och inte till de dåliga och grumliga. Vilka sidor talar all den här nya övervakningen och registreringen till? Både vad gäller dem som sköter kontrollen och oss andra som blir ”uppkollade”?
Det goda samhället bygger på tillit. På delaktighet. På att alla tillerkänns samma värde och har inflytande över sin egen situation. Ett utökat kontrollsamhälle bäddar istället för misstänksamhet. Som i sin tur skapar mer rädsla. Med rädslan minskar tryggheten.
Trygghet skapas aldrig med lagar och hot om straff. Säkerhet möjligen. Men inte trygghet. Trygghet är frånvaro av rädsla. Trygghet är tillit.
I grund och botten handlar det kanske om självkännedom. I ett av sina brev skrev den holländska judinnan Etty Hillesum mitt under andra världskrigets förföljelser: ”Det är det enda möjliga, jag ser ingen annan utväg. Var och en måste gå in i sitt eget väsen och i sig själv utrota och förinta allt det som han vill utrota och förinta hos andra.”
Eller som Jesus sa: ”Rensa först bort det dåliga mjölet ur din egen påse, innan du inför kameraövervakning av din nästas skafferi.”
