SVT:s nya programserie ”Döden, döden, döden” tar upp våra största rädslor kring döden.
– Det är en serie som inte väjer för det svåra, säger programledaren Anna Lindman. Starkast för mig såhär efteråt är känslan att döden är något vi delar, och att vi tillsammans måste göra jobbet att försöka acceptera den.
– – – – – – – – – – – – –
Den tystnad kring döden som lagt sig över vårt samhälle håller kanske äntligen på att brytas. Anna Lindman, programledare för SVT:s nya programserie Döden, döden, döden tycker sig se en klar förändring:
– Det finns idag ett stort behov av att prata om döden. En naturlig reaktion på att vi på bara några generationer distanserat oss så från döden.
Hon beskriver det som en 40-årskris för den första genomsekulariserade generationen i vårt land. En generation som också varit med om den moderniseringsprocess där döden flyttats bort från oss och våra hem. Vi har inte längre egna bilder av döden, den har blivit abstrakt. Därför vill nu ”alla” prata om döden.
– Men tyvärr omfattar det inte människor som drabbas av död och sorg. De som varit med om hemska saker, till exempel förlorat ett barn, upplever att det blir alldeles tyst omkring dem. Den berättelsen har återkommit flera gånger under inspelningen. Och det är inte värdigt. Jag hoppas att de här programmen kan bidra till att bryta även den tystnaden.
Anna Lindman har som journalist och programledare i många år arbetat med olika existentiella frågor, senast i Annas eviga och Från Sverige till himlen, och döden har kommit upp i alla de program hon gjort. Och en dag fick hon idén att göra något mer specifikt kring döden.
– Döden är ju på något sätt det viktigaste av allt. Döden och kärleken.
Grundidén är att utgå från de rädslor vi har inför döden. Serien består av åtta program och bland de rädslor som tas upp finns rädslan för vad som ska hända med vår döda kropp, rädslan för att skiljas från dem vi älskar och för att lida. Anna berättar att hon själv blev väldigt rädd för döden när hon fick barn. Något hon tror är en vanlig erfarenhet.
– Jag tror det överraskar oss; all den här kärleken man känner och med den insikten att vi kan och vi kommer att förlora varandra. Sedan är detta att föda barn en stark existentiell upplevelse, man är nära livet och nära döden – och de är starkt sammankopplade.
Religion är inget stort tema i programmen, men det sista ägnas åt rädslan för det som kommer efter döden. Då tar man bland annat upp religionens betydelse för hur människor sett och ser på döden. Vi får också följa en ortodoxt kristen begravningsentreprenör.
– Det många religionsforskare ser idag är att människor i Sverige har ett slags ”dubbel bokföring” vad gäller döden. Alltfler säger sig inte vara religiösa – men samtidigt, när man går till graven pratar man med den döda, man beskriver en stark känsla av kontakt och en möjlighet till återförening.
Anna Lindman säger att den här serien är det absolut tuffaste hon gjort. Allra värst var det fjärde programmet, som handlar om att förlora ett barn.
– Det är en serie som inte väjer för det svåra. Men jag hoppas att människor ska våga se den. Starkast för mig såhär efteråt är känslan att döden är något vi delar, och att om vi vågar prata och tillsammans gör jobbet att försöka acceptera döden, då blir det bättre. Det är när vi tränger undan den som döden blir som hemskast.
_ _ _ _ _ _
Fotnot:
Serien ”Döden, döden, döden” sänds onsdagskvällar kl 20.30 i SVT2 med start 6 november.
Bild: Knut Koivisto/SVT
(Artikeln har publicerats i tidningen Sändaren.)
