På tidningen Sojourners hemsida publicerade redaktören och pastorn Jim Wallis en krönika när 12 years a slave gick upp på biograferna i USA i oktober, där han skriver att alla amerikaner borde se den. Han skriver också att en mening i Sojourners 1987 fortfarande är det mest kontroversiella han någonsin skrivit – med tanke på reaktionerna. Meningen löd: ”Amerikas Förenta Stater upprättades som ett vitt samhälle, och grundades på i det närmaste utrotning av en ras och förslavande av en annan.”
USA var uppenbarligen ännu inte redo att titta närmare på den mörka delen av sin historia. Wallis och många andra frågar sig om tiden nu, 26 år senare, äntligen är mogen att med öppna ögon se på den skamfläck slaveriet är i landets historia, och på den rasism som präglat den amerikanska politiken. Filmen 12 years a slave och mottagandet av den tycks i alla fall peka på det.
Filmen bygger på boken med samma namn från 1853, där Solomon Northup berättar sin historia. Northup levde som en fri man med fru och två barn i staten New York. Han var etablerad i samhället både som snickare och violinist. Men 1841 kidnappades han, fraktades till Louisiana och såldes som slav. Under 12 år levde han under tre olika slavägare, innan han lyckades få hjälp att bevisa att han var en fri man.
Den brittiske regissören Steve McQueen har förvandlat Northups berättelse till en av årets starkaste filmer – så räkna med att den kommer att finnas med bland årets Oscarsnomineringar.
12 years a slave har hyllats som den första riktigt osminkade skildringen av slaveriet i USA. Och här finns sannerligen ingen Borta med vinden-romantik; slaveriets grymhet skildras i all sin råhet. I fokus finns Solomon Northups dagliga kamp för mänsklig värdighet. Chiwetel Ejiofor gör rollen med total trovärdighet och en magnetisk karisma. Jag lever, lider och – slutligen – gläds med honom.
Det som är extra jobbigt – och som fått Jim Wallis och andra kristna ledare i USA att anordna visningar av filmen i kyrkor – är att det blir plågsamt tydligt hur slaveriet rättfärdigades med Bibeln. Edwin Epps (mästerligt spelad av Michael Fassbender), den tredje och mest sadistiske av Northups ägare, har för vana att läsa Bibeln för sina slavar. I en scen läser han ur Lukas 12:47: ”Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp.” Utifrån detta menar sig Epps ha Guds uppdrag att piska sina slavar, som han inte ser som människor utan ägodelar.
Förutom påminnelsen om också kristendomens mörka historia, väcker detta den rannsakande frågan: Hur tolkar och misstolkar, brukar och missbrukar, vi Bibeln idag?
Sojourners har under rubriken 12 years a slave: A conversation on race in America startat en blogg på hemsidan sojo.net, där olika skribenter delar intryck från filmen och tankar kring rasismen i USA – vilken en del menar fått förnyad aktualitet, bland annat genom Högsta Domstolens beslut i somras att försvaga lagstiftningen om minoriteters rösträtt i The Voting Rights Acts från 1965.
Drygt 70 kristna ledare med olika etnisk bakgrund har också formulerat uppropet One church – One body, med uppmaning till försoning och jämlikhetssträvan i ett segregerat samhälle och ett bejakande av församlingen som en självklar mångkulturell och multietnisk plats: ”en enda kropp”. I uppropet finns också en uppmaning till Högsta Domstolen att återupprätta styrkan i The Voting Rights Acts.
Att en film kan få igång så viktiga samtal och skapa så stort engagemang är förstås något stort i sig. Men även oavsett detta är filmen något av ett mästerverk. Se den.
_ _ _ _ _ _ _
FILM
12 years a slave
Regi: Steve McQueen
Genre: Drama
I rollerna: Chiwetel Ejiofor, Lupita Nyong’o, Michael Fassbender, Brad Pitt m fl
Svensk premiär: 20 december
(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)
Pingback: Ställer viktiga frågor till ett segregerat samhälle | Tycker & tror