Tajmingen är nästan kuslig. Filmen Mandela – Vägen till frihet hade premiär i Sydafrika och USA i slutet av november – en vecka innan Nelson Mandela avled, 95 år gammal – och i övriga världen nu efter nyår. Vi har den senaste månaden läst och sett mängder av hyllningar och levnadsteckningar av denna på många sätt unika statsman. Vad kan då den här filmen tillföra? Är den ännu ett i raden av ”helgonporträtt”? Både ja och nej.
Det är ett ambitiöst projekt regissören Justin Chadwick tagit sig an, tillsammans med manusförfattaren William Nicholson som konverterat Nelson Mandelas självbiografi Den långa vägen till frihet till långfilmsformat. Att på två och en halv timme skildra Mandelas liv från barndomen till han blev Sydafrikas president 1994, låter sig förstås inte så lätt göras. Urval och prioriteringar känns för det mesta riktiga, problemet blir berättartempot; det finns inte riktigt tid att fördjupa de ofta komplexa skeendena såväl i Mandelas privatliv som i den politiska kontexten.
Men utifrån förutsättningarna tycker jag man ändå lyckats väl: Det är både en komprimerad historielektion och en ytterst fängslande berättelse. Starka och engagerande scener, även bildmässigt, radas på varandra.
Visst är det på många sätt en klassisk hjältesaga vi får ta del av, men i just det här fallet skulle det väl knappast kunna vara något annat? Berättelsen om Nelson Mandela tycks faktiskt vara ett sådant där sällsynt exempel på att verkligheten kan överträffa dikten. Samtidigt väjer inte filmen för de mindre helgonlika delarna av historien; som Mandelas otrohet mot sin första hustru eller att han i sin ungdom var med och startade ANC:s beväpnade gren, som utförde en rad sabotage – vilket var en av orsakerna till att han 1962 arresterades och dömdes till livstids fängelse.
Skildringen av äktenskapet med Winnie Madikizela-Mandela är också rättfram och en av filmens stora styrkor. Den lyfter fram något som nog är mindre känt för många: att Winnie var en engagerad aktivist och ledarfigur i ANC medan Nelson satt i fängelse; att hon fängslades och torterades – och till skillnad från sin man var för väpnad kamp och fortsatte tro på hämnd när Nelson kommit att tro på försoning. Detta var en av de faktorer som, vid sidan av att äktenskapet ”kallnat” under 27 års åtskillnad, ledde fram till deras skilsmässa. Idris Elba som Nelson och Naomie Harris som Winnie är båda lysande i sina roller, med stark utstrålning och charm som gör dem trovärdiga som de ledare många följde och såg upp till.
Vad som ledde fram till Nelson Mandelas omvändelse till förlåtelsens och ickevåldets väg blir tyvärr lite oklart, där hade jag önskat en fördjupning. Detsamma gäller president F W de Klerks roll i utvecklingen mot äkta demokrati, som här bara förklaras med att ”han tror sig fått en kallelse från Gud”. Men formatet tvingar som sagt till prioriteringar. Och när filmen når sitt slut och eftertexterna rullar till U2:s specialskrivna sång Ordinary love, då sitter jag där djupt gripen, tacksam – och inspirerad.
– – – – – – – – – – –
FILM
Mandela – Vägen till frihet
Regissör: Justin Chadwick
Skådespelare: Idris Elba, Naomie Harris, Gys de Villiers m fl
Svensk premiär: 24 januari
(Recensionen är publicerad i Sändaren.)
