”Det känns bara meningslöst, jag tror liksom inte att du kan fatta, inte det här.” Sjuttonårige Jonatan har blivit tilldelad en psykolog när läkarna konstaterat att hans epileptiska anfall beror på psykisk stress. Men som troende och aktiv i en frikyrkoförsamling känner han sig ofta missförstådd av psykologen. Delvis är det ett skydd för att slippa bli ifrågasatt, men här finns också ett tydligt glapp: Utan den egna erfarenheten är det svårt att förstå hur tron kan påverka inte bara livet utan hela verklighetsuppfattningen.
Ett sådant glapp kan också märkas i skildringar av religiösa människor och miljöer i litteraturen. Men i Johan Heltnes starka romandebut Det finns ingenting att vara rädd för är tonträffen total. Berättelsen om Jonatan som går på församlingen Livets Ords gymnasieskola i Uppsala i början av 1990-talet och hans förbjudna kärlekshistoria med sextonåriga Nina, kan kännas skruvad och extrem. Men då den fiktiva historien skapats utifrån Heltnes egna upplevelser ligger den nära verkligheten. Kanske obehagligt nära, då Livets Ord idag ”normaliserats” som en i raden av olika frikyrkor i vårt land – och många säkert skulle önska att ljuset inte på nytt riktas mot rörelsens första decennier.
”Det finns ingenting att vara rädd för”, säger en av pastorerna till Jonatan i en laddad scen – men just rädslan är fundamentet för den religiositet som praktiseras. Rädslan för att tänka och leva fel, rädslan för kroppen och dess syndfullhet, rädslan för djävul, demoner och helvete. I botten: rädslan för en Gud med kritiska ögon, kontrollbehov och prestationskrav. Jonatan får gång på gång höra att Gud ska göra honom frisk från epilepsin. Kravet: att prestera en tro som duger. Fortsatt sjukdom är alltså ytterst hans eget fel.
Det här är ingen klassisk uppgörelseroman. Johan Heltne dömer inte, han berättar inkännande om en tonårings försök att få ihop sitt liv: sin tro, sin kropp, sin sexualitet, sin sjukdom, fotbollen, skolan, förväntningarna. Även om Jonatan ibland tvivlar, försvarar han alltid Livets Ord. Det är också hans trygghet, hans ”vi”, hans hem. Denna dubbelhet gör berättelsen så mycket mer trovärdig – och så mycket mer smärtsam.
Utan att på något sätt förringa de övergrepp som skett i den här miljön, tycks det ibland lite för lätt att ställa sig vid sidan av och peka finger åt ”de där konstiga”, de som inte är som vi. Pröva därför tanken att Livets Ord – tvärtemot både mediabilden och självbilden – kanske främst är en produkt av sin sekulära samtid: En religiös spegelbild av ett det individualistiska marknadssamhället, där allt högre krav ställs på den enskilde – som måste bevisa sitt värde och sin rätt genom att prestera mätbara resultat: arbete, bostad, hälsa, rikedom och fungerande relationer. En sådan läsning gör berättelsen om Jonatan högst allmängiltig.
– – – – – – – – – – – – – – – –
JOHAN HELTNE
Det finns ingenting att vara rädd för
Natur & Kultur 2014
(Recensionen har publicerats i Sydsvenskan.)
