I vår längtan efter vägledning och kontroll försöker vi hitta heltäckande metoder och strukturer, ofta från ekonomins och företagens värld. Men hör verkligen marknadstänk, strategier och målstyrningar hemma överallt? Håller något viktigt på att gå förlorat?
En av deltagarna i årets nyligen avslutade Mästarnas mästare i SVT var Mattias Sunneborn, Sveriges främsta längdhoppare genom tiderna. Under sin aktiva period var Sunneborn känd för sin kaxighet, vilket delvis handlade om att hans höga målsättningar. I boken ”Friidrottens främsta” skriver författaren Jonas Hedman: ”Han var osvensk i sitt sätt genom att sätta upp mål och ofta gå ut offentligt med dem. Men det var så han motiverade sig till att prestera sitt bästa.”
Jag minns en ”uppesittarkväll” i tv i mitten av 1990-talet, då en rad kändisar var gäster, däribland Mattias Sunneborn och journalisten Anette Kullenberg. Sunneborn hade den hösten valsat runt i kvällspressen för några ”skandaler”, bland annat ett uppmärksammat krogbråk. När han i programmet lagt ut texten kring hur viktigt det är med målsättningar på alla plan, lutade sig Kullenberg fram och frågade:
– Mattias, jag undrar: den där kvällen när du gick ut på krogen, hade du då som målsättning att slå någon på käften …?
En fråga som på ett ytterst ironiskt vis antydde att den metod som var så framgångsrik för honom på tävlingsbanan kanske inte fungerade riktigt lika bra i vardagslivet.
Jag kommer att tänka på det där, när jag ser hur vi hela tiden tycks vara på jakt efter heltäckande lösningar. Om vi hittar en metod eller struktur som fungerar i ett sammanhang, vill vi gärna använda den även i andra. Mitt i valfrihetens och individualismens tidevarv är generella lösningar på modet.
Kanske har det alltid varit så? Människan har en medfödd tendens till generaliseringar och förenklingar. Men det finns anledning att tro att den förstärks av att informationsflödet hela tiden ökar och tillvaron därmed blir alltmer komplex; behovet av sådant som ger oss en känsla av kontroll ökar.
Det har pratats och skrivits en hel del om att ekonomiska teorier och marknadslogik idag appliceras på snart sagt alla områden i våra liv och vårt samhälle. I sin lika upplysande som tankeväckande bok Det enda könet skriver Katrine Kielos: ”Samtidigt som vi beskriver marknaden som om den har mänskliga känslor, beskriver vi oss själva i allt högre grad som om vi inte har mänskliga känslor. Som om vi var tomma varor eller företag på, just det – en marknad.”
Vårt språk är idag starkt färgat av detta. Vi ”investerar” i oss själva, i våra barn, i relationer; vi ”köper” inte vad andra säger, vi ”säljer in” oss själva, vi tar känslomässiga ”kostnader” och vi vårdar om våra ”personliga varumärken”. Kielos sammanfattar: ”Ekonomin har blivit oss, vi har blivit ekonomin.”
I politiken och samhället är det här i det närmaste fullt utvecklat; vi är idag konsumenter snarare än medborgare; kunder istället för vårdnadstagare – och vi hör ofta att det är samma sak att vara statsminister som koncernchef, samma sak att leda en kommun som ett företag.
Men det är inte samma sak. Och därför kan inte ekonomisk teori och marknadstänkande direkt överföras till vare sig mänskliga relationer eller till demokratiska processer och strukturer. Marknadens logik fungerar utmärkt på vissa områden, men det betyder inte att den automatiskt kan eller bör överföras till alla områden. Inte bara för att den inte fungerar där, utan för att den också kan förstöra något.
Åter till Sunneborn och hans målsättningar. Talet om strategier och målstyrningar genomsyrar vår tid och vårt samhälle i lika hög grad som det ekonomiska tänkandet. Kanske hänger det ihop. Eller kanske är det bara ytterligare ett försök att hitta den där efterlängtade universallösningen.
Ord som ”strategi”, ”målstyrning”, ”nyckeltal” och ”mätbarhet” hörs snart i alla sammanhang. Vi förväntas göra SWOT-analyser, skriva affärsplaner och formulera visioner på löpande band. Hand i hand med detta går sådant som ”utvärdering” och ”dokumentation” – med följden att såväl lärare som läkare idag dignar under ett pappersarbete som försvårar och ibland förhindrar dem att utföra sina viktigaste uppgifter.
Att strategier, ursprungligen en militär term, och målsättningar fungerar bra inom både tävlingsidrotten och affärsvärlden är inte så konstigt, då det finns likheter i sådant som konkurrens, prestation och tävlan. Men är det lika självklart att det är metoder som också är bra i våra privata liv? Eller i folkrörelser och andra, inte affärsdrivande, organisationer? Är det rentav risk att något viktigt går förlorat i vår jakt på resultat och vår vilja att mäta?
Kärnfrågan är förstås: Hur mäter man kvalitet? Kan man ens mäta kvalitet? Kravet på mätbarhet gör att det ofta slutar med att även måttet på kvalitet blir kvantitativt. Siffror är ju så underbart tydliga!
Men ibland är kvalitet – inte minst i våra liv – sådant som meningsfullhet, lycka, kärlek, sammanhang, mognad, harmoni, tillit, bekräftelse, självkänsla … och hur mäter man sådant?
I kyrkans värld har vi också en tendens att formulera kvalitet i siffror och kvantitet. Inte minst i tider av krympande medlemstal. Mätbart, visst, men frågan är om det egentligen säger särskilt mycket om kvalitet. Det vill säga: om människors inre liv och relation med Gud. Går det att definiera ”mätbara mål” på trons område? Kan man mäta sådant som nåd och kärlek?
I en tv-intervju fick den kände företagsledare PG Gyllenhammar frågan om sina målsättningar i livet. Han svarade ungefär såhär: ”Jag har inte haft en målsättning i hela mitt liv. Jag har bara gjort det jag brunnit för, vilket sedan har lett mig vidare till nya saker.” I sitt framgångsrika affärsliv har han arbetat med formulerade strategier och målskrivningar, men när det gäller hans eget liv flyttar han fokus från målsättningar till drivkrafter.
Det är en tankeväckande förskjutning. Kanske borde vi på vissa områden arbeta mer med våra drivkrafter, vårt engagemang, istället för att försöka formulera utförliga strategier och mätbara mål?
När vi en gång ska utvärdera (!) våra liv kommer inte den viktigaste frågan att vara: ”Har du uppnått dina mål?”, utan: ”Har du älskat?” Svaret på den frågan anges inte i siffror.
(Artikeln har publicerats i tidningen Dagen. Bilder på Sunneborn från SVT Play.)
