Den tyske läkaren och SS-officeren Josef Mengele var chefsläkare i koncentrationslägret i Auschwitz. Han kallades ”Dödsängeln” och blev känd för sina grymma experiment på lägerfångar, inte minst barn. Han var extra intresserad av tvillingar. I Majgull Axelssons senaste roman Jag heter inte Mirjam beskrivs han såhär: ”Han kom till barnbaracken i zigenarlägret nästan varje dag, tog en titt på de nyanlända och hummade belåtet om han hittade ett par tvillingar eller någon med ett brunt och ett blått öga. Sådana barn försvann nästan genast.”
Efter kriget levde Mengele under falskt namn och lyckades 1949 fly till Argentina, som blev en fristad för flera nazistiska krigsförbrytare. Den argentinska filmaren Lucía Puenzo har intresserat sig för denna mörka del av landets historia, och i den här flera gånger prisbelönta filmen – baserad på hennes egen roman Wakolda – möter vi Josef Mengele 1960, då han under falsk identitet flyttar till provinsen Patagonien. På vägen dit tar han sällskap med en familj som ska ta över ett hotell i staden Bariloche: Enzo (Diego Peretti) är dockmakare, hans hustru Eva (Natalia Oreiro) har tyskt påbrå och pratar tyska, de båda barnen Tomas (Alan Daicz) och Lilith (Florencia Bado) ska börja i tysk skola i den nya staden.
Den artige och försynte läkaren nästlar sig in i familjen och blir deras första gäst på hotellet. Särskilt intresserad är han av den 12-åriga Lilith, som på grund av en sjukdom stannat i växten; han vill bland annat prova att ge henne tillväxthormon. När den gravida Eva visar sig bära på tvillingar blir förstås doktorn också mycket intresserad … Enzo förhåller sig dock skeptisk till främlingen, trots att denne investerar pengar i dockmakeriet och hjälper honom att komma igång med fabriksproduktion.
Även om storyn kan tyckas lite konstruerad, har Lucía Puenzo skapat en laddad och nyansrik film, som med små medel, stämningar och utmärkt skådespeleri (inte minst från Florencia Bado!) får mig att sitta som på nålar. Den har ingen spektakulär upplösning och vågar sig inte riktigt ut på de stora existentiella djupen. Men den berättar lågmält och spännande om en sällan speglad del av historien – och den visar tydligt på den vassa egg all vetenskap som syftar till att ”förbättra” eller ”kvalitetssäkra” människan balanserar på. Att låta Josef Mengele intressera sig för masstillverkning av en neutral och felfri docka, istället för att se skönheten i Enzos handgjorda, personliga dockor är en lika tydlig som genial metafor för detta.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
FILM
”Den tyske läkaren”
Regissör: Lucía Puenzo
Skådespelare: Àlex Brandemühl, Florencia Bado, Natalia Oreiro, Diego Peretti m fl
Premiär: 22 augusti
(Recensionen har publicerats i Sändaren.)
