”Jag ska döda dig för att du är oskyldig.”
Orden uttalas i inledningsscenen i den irländska filmen Calvary. Den katolske församlingsprästen James Lavelle sitter i biktstolen och lyssnar till konfidenten på andra sidan väggen. Mannen berättar att han mellan sju och tolv års ålder blev brutalt sexuellt utnyttjad av en präst. Den skyldige är sedan länge död. Så istället har han nu beslutat sig för att döda Fader James, som han tycker är en god och bra präst. Inte nu, men om en vecka. Han ber om ett möte på stranden nästa söndag, då dådet ska ske.
Filmpubliken vet inte vem det är som hotar, men prästen vet; han känner igen rösten. Bunden av sin tystnadsplikt – eller av andra motiv – väljer Fader James att inte polisanmäla hotet. Regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh har valt att kalla filmen Calvary – det engelska namnet på Golgata – och det går att se de sju dagar vi får följa Fader James i filmen som ett slags Via Dolorosa, smärtans och sorgens väg; hans egen Golgatavandring.
Calvary har överlag fått ett mycket gott mottagande. Den belönades bland annat med den ekumeniska juryns pris vid Berlins filmfestival i februari 2014. Vid Europas motsvarighet till Oscarsgalan i december, European Film Awards, fick den pris för ”Bästa film”, ”Bästa manus” och ”Bästa manliga skådespelare” (Brendan Gleeson i huvudrollen). Trots detta verkar det inte som att den kommer att visas på svenska biografer, så den som vill se den är hänvisad till dvd. Vilket faktiskt har sina poänger, då det är en film som när den är slut skapar känslan ”jag vill se den igen” – för att hitta alla nyanser och ledtrådar till en djupare förståelse. Vilket man absolut inte måste, då den också är tämligen omedelbar och direkt.
Under den ödesmättade veckan fortsätter Fader James sina vanliga bestyr som präst i byn Sligo på den irländska västkusten. För varje dag som går skruvas förstås spänningen upp: Kommer han att gå till stranden på söndagen? Vem kommer han i så fall att möta där – och vad kommer att hända?
Den fundersamma och tyngda prästen ställs varje dag inför stora frågor och moraliska dilemman. Han söker upp flera av byborna; en del vill ha hans hjälp, andra blir besvärade. Gemensamt för de flesta tycks vara att de tycker att Fader James är en bra och förnuftig människa, men att de är skeptiska till mycket av det han står för. Många verkar också känna sig övergivna av samhällets auktoriteter: av kyrkan inte minst, men också av politiken och dess institutioner, liksom av bankerna och den ekonomiska makten.
Fader James får under veckan besök av sin dotter Fiona (Kelly Reilly), som återhämtar sig efter ett självmordsförsök. Hon har känt sig övergiven av sin far, som valde prästkallet när modern dog ifrån dem. Deras relation är en av filmens många guldkorn. Till prästens sorger läggs nu också hotet om hans egen död. Han är utsatt för en enorm press och tvingas ifrågasätta mycket av det han omfattar och tror på. Brendan Gleeson är helt lysande i rollen och äger filmen från början till slut. Det irländska landskapet förstärker både utsattheten och det ödesmättade i historien med sina mytologiska kvalitéer.
Det är en på många sätt märklig film, svår att passa in i ett standardformat. Thriller? Drama? Svart komedi? Här finns spänningen och en ”deckargåta”, här finns också humor – men som helhet är Calvary ett högst allvarligt existentiellt drama. Att närma sig problemen med sexuella övergrepp i katolska kyrkan genom att skildra en sund och bra präst är i sig ett spännande grepp. Att den utsatte vill hämnas genom det till synes orationella att döda en god och oskyldig människa följer ändå en symboliskt laddad logik; då dessa vidriga övergrepp skett mot de allra mest oskyldiga i vårt samhälle: barnen. Det väcker också frågan om vem som bär ansvar för det som sker i skydd av en kyrka eller tro. Är även de präster som – vilket också Fader James erkänner – distanserat sig från det som hänt då de inte varit personligt inblandade, också i någon mån ansvariga?
McDonaghs förra film var succékomedin The Guard, och han har tagit med sig komedins sätt att skapa karaktärer: många av människorna i filmen är ganska skruvade, närmast karikatyrer. Det hade kunnat slå fel, men fungerar för det mesta förvånansvärt bra. Framförallt för att det finns en kontrast i Gleesons församlingsherde som är synnerligen mänsklig och jordnära.
I filmen speglas en tydlig klyfta mellan kyrkan och dagens komplexa och sekulariserade värld. En klyfta som Fader James många gånger överbryggar med sin stora förståelse för människans ofullkomlighet, vilket får honom att sänka både rösten och bekännelsen. Hans sätt att vara präst handlar inte om att alltid komma med lösningar, utan om att lyssna och handla istället för att bara prata; om att leva nära de människor han betjänar. I ett telefonsamtal med sin dotter säger han att han tycker att vi borde fokusera mindre på synder och mer på dygder. När hon frågar vilken han tycker är den främsta dygden, svarar han på sitt typiskt ickepåstående sätt: ”Jag tycker förlåtelse är något väldigt underskattat.”
En nyckelscen i en av 2014 års bästa filmer.
FILM:
Calvary
Regi: John Michael McDonagh
Genre: Drama
I rollerna: Brendan Gleeson, Kelly Reilly, Chris O’Dowd, Marie-Josée Croze m fl
Format: DVD
Fotnot: Sedan texten skrevs och publicerades har SF ändrat sig, och filmen har nu svensk biopremär 27 februari.
Bilder: Fox Searchlight Pictures
(Recensionen har varit publicerad i tidningen Dagen.)
