I den samtida samhällsdebatten har religion alltmer kommit att beskrivas som något negativt och farligt; som något som för samhället bakåt och därför ska hållas borta från politiken. På samma sätt har pacifister alltmer kommit att avfärdas som naiva och ickevåld att beskrivas inte bara som verkningslöst utan som något som bör motarbetas. (Minns till exempel KDU-ordföranden Sara Skyttedals uttalande i början av året att ”pacifism skrämmer mig mer än alla kärnvapenstater tillsammans”.) Istället hyllas på nytt våld som lösning på konflikter – och vi säljer och pumpar in vapen i konflikthärdar som aldrig förr.
Filmen Selma kunde därför inte kommit mera lägligt. Vi behöver påminnas om att det finns tydliga exempel på att ickevåldsmetoder skapat varaktiga fredliga förändringar. Vi behöver också påminnas om att religion faktiskt kan vara en positiv kraft i samhällsutvecklingen.
Det finns också ett skriande behov av ledare och förebilder som filmen Selmas huvudperson: Martin Luther King Jr. I väntan på dessa finns det mycket hopp och inspiration i att påminnas om doktor King och den rörelse han så framgångsrikt ledde.
Nu i mars är det femtio år sedan den amerikanska medborgarrättsrörelsen anordnade tre olika marscher med avsikt att gå från staden Selma i Alabama till delstatens huvudstad Montgomery. Detta för att protestera mot att afroamerikaner trots att segregation förbjöds i lag genom The Civil Rights Acts 1964, i flera av Söderns delstater inte tilläts att registrera sig så de kunde rösta i allmänna val.
I filmen Selma får vi följa de dramatiska månaderna från det att Martin Luther King (spelad av David Oyelowo) tar emot Nobels fredspris i Oslo den 10 december 1964, fram tills den tredje och fullt genomförda marschen når Montgomery den 24 mars 1965. Händelserna i Selma ledde fram till att president Lyndon B Johnson (här spelad av Tom Wilkinson) några månader senare signerade lagen The Voting Rights Acts som förbjöd all diskriminering vid politiska val. Lagen anses som en av de mest verkningsfulla medborgarrättsliga lagarna i USA:s historia.
Regissören Ava DuVernay har skapat en tät, gripande och angelägen berättelse utifrån ett historiskt material som i sig är lika dramatiskt som fascinerande. Hon gör det genom att inte i första hand satsa på det storslagna eller glorifierande, utan genom att våga bli nära och vardaglig, lyfta fram detaljer, skildra motsättningar och problematik – och låta den ikoniserade King vara den bristfälliga människa han var; trots sin enorma karisma, taktiska begåvning och starka övertygelse. Bland annat skildras Kings äktenskap med Coretta Scott King (Carmen Ejogo) som starkt men ansträngt. David Oyelowos gestaltning av King är kongenial; vi får möta en enastående människa, men med en mänsklighet vi kan identifiera oss med. Märkligt nog saknades han bland årets Oscarsnomineringar. Filmen fick trots nominering inte heller en Oscar för ”Bästa film”, utan fick nöja sig med en för ”Bästa originalsång”: Glory, framförd av artisterna Common (som spelar James Bevel i filmen) och John Legend.
I centrum för medborgarrättsrörelsen stod kristna pastorer och församlingsmedlemmar, vilket är tydligt skildrat här. Det var evangeliet om alla människors lika värde inför Gud och det bibliska ropet på rättvisa som motiverade dessa människorättskämpar. När Martin Luther King vädjar om stöd från människor från andra delar av landet som vill stå upp för jämlikhet och rättvisa – efter att den första marschen brutalt stoppats av delstatstrupper och polis – vallfärdar många människor till Selma för att delta i marschen, bland dem många präster och pastorer som inte tillhör den afroamerikanska delen av befolkningen.
Men vad gäller ickevåldsprincipen hänvisas inte bara till Gud, utan också till förnuftet – vilket är befriande, då våldets och hämndens ”förnuftiga” och vedertagna logik behöver ifrågasättas och genomskådas. I en laddad scen när en ung man vill ta till vapen efter att den första marschen upplösts med batonger och tårgas, förklarar en av aktionens ledare, Andrew Young (André Holland) – då pastor i Alabama, sedermera demokratisk politiker, FN-ambassadör och borgmästare – att de måste hålla fast vid ickevåldet, det är det enda förnuftiga inför den väpnade övermakt de står inför: ”Jag pratar inte om Bibeln eller vad Gud tycker är rätt – jag pratar om fakta!”
Selma är en omskakande film, inte minst på grund av det brutala våld som möter ickevåldskampen. Men det är framförallt en engagerande och hoppfull berättelse om att drömmar kan bli verklighet och godheten segra över ondskan. Här finns också något utmanande och uppfordrande – kanske bäst uttryckt av King själv i boken Martin Luther King, en självbiografi (Libris):
”Fred i världen genom ickevåld är varken absurt eller ouppnåeligt. Alla andra metoder har misslyckats. Följaktligen måste vi börja om. Ickevåldet är en god utgångspunkt. De av oss som tror på den metoden kan vara förnuftets, det sunda omdömets och förståelsens röster bland våldets, hatets och de vilda känslornas.”
– – – – – – – – – – – – – – – – –
FILM
Selma
Regi: Ava DuVernay
Genre: Drama
I rollerna: David Oyelowo, Carmen Ejogo, Tom Wilkinson, Oprah Winfrey m fl
Premiär: 6 mars
Betyg: 5 (av5)
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
