I högmässan idag sa prästen att några av oss kanske var där för att ”någon dragit oss hit”. Jo, absolut. Någon eller något. Hur mycket jag än försöker hålla mig borta, så är det alltid något som drar mig tillbaka till kyrkan. Som filspånet till magneten, som malen till ljuset. Kanske är det Gud som drar mig, kanske är det min tro – eller kanske är det helt enkelt något i mig som behöver kyrkan. Något i mitt ytterst mänskliga jag. Som behöver höra det kyrkan säger, som behöver vara i det rum kyrkan erbjuder. Utan motprestation från min sida.
Någonstans där rörde sig mina tankar idag, när jag satt i kyrkbänken och läste med i bönerna om misslyckanden, förlåtelse och upprättelse så uppriktigt jag kunde. För snart överallt i samhället mäts vi utifrån prestationen – vad vi kan prestera, göra och ”bidra” med. Att det då står en stenkoloss eller flera i varje stad som envist framhåller något helt annat, det är en sådan … lättnad. Kyrkan är för mig ett rum att andas ut i.
När jag vandrar mittgången fram för att ta emot nattvarden tänker jag på det bakvända i att kyrkan fortfarande i media, filmer och det allmänna medvetandet så ofta beskylls för att skuld- och skambelägga människor. Det har säkert funnits en sådan tid, men det börjar bli länge sedan nu. Idag är det det genomkommersialiserade samhället som skapar skulden och skammen. Som nedvärderar oss genom att säga att vi inte duger, att vi inte presterar tillräckligt, inte anpassar oss som vi ska, inte konsumerar eller arbetar tillräckligt mycket. Att vi är för svaga, för sjuka, för försiktiga, för annorlunda. Medan kyrkan istället envist predikar: ”Du duger och är älskad precis som du är.” Utan motprestation och beräkning. Och det finns en ny chans för varje misslyckande. Det kallas på kristet språk för nåd.
Jag behöver nåden. Därför återvänder jag alltid till kyrkan.