Emmylou Harris och Rodney Crowell har spelat mycket tillsammans sedan mitten av 1970-talet, men deras första gemensamma album kom först 2013. Som förväntat en succé, men trots två grammies var Old yellow moon i mina öron tyvärr en lite halvtrist historia, där de båda gjorde det alldeles för lätt för sig.
På sin nya duettskiva vågar de lite mer, bland annat har de den här gången skrivit några nya låtar tillsammans. Bytet av producent från den trygge Brian Ahern till den lite mer egensinnige Joe Henry är kanske den främsta anledningen till att The traveling kind griper tag och når betydligt längre. Grunden är förstås typisk americana à la Harris och Crowell, men här med lite mera edge.
I sången The weight of the world, skivans textmässigt starkaste spår och det enda med politisk udd, sjunger de om hur hur vår exploaterade och sargade världs tyngd vilar på våra axlar. I övrigt handlar det mer om årens tyngd. En tyngd – 68 år för Emmylou och 65 för Rodney – som de tycks bära med en sansad lätthet, färgad av ett visst vemod. Sånger som No memories hanging around och You can’t say we didn’t try har det åldrande hjärtats perspektiv, medan titellåten är en vacker reflektion över ett kringflackande liv och sångernas odödlighet.
För mig växer sången Higher mountains till att bli en favorit. En sång om sorg, död och hopp om återförening, som årets Polarsprisvinnare sjunger med all den innerlighet och nyansrikedom som blivit hennes signum.
EMMYLOU HARRIS & RODNEY CROWELL
The traveling kind
(Nonesuch/Warner)
Betyg: 4 (av 5)
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
