Ömhet. Det är det ord som dyker upp i min hjärna när eftertexterna rullar till den kinesiska regissören Zhang Yimous senaste film, Hemkomsten. Närmare bestämt ömheten som den beskrivs i en dikt av Ulf Lundell:
Ömheten kommer sist
Den är för farlig
Den får folk att hastigt överge
sina roller
och bli barn igen
och ömkliga
och ömma
I filmen spelar ömheten en central roll. Den farliga, den som gör oss både ömma och ömkliga. Den som så ofta kommer sist – för att den kräver att vi släpper garden; det vuxna egots stolthet och fokus på självförverkligande.
Zhang Yimou är en av Kinas mest kända och framgångsrika filmregissörer och har gett oss vackra och gripande filmer som Röda lyktan och Vägen hem, liksom storslagna och visuellt överdådiga publiksuccéer som Flying daggers och Hero. Hemkomsten är varken visuellt spektakulär – om än mycket vackert och nyansrikt filmad – eller storslagen, utan istället en lågmäld och fokuserad berättelse som utspelar sig på en begränsad yta i en liten kinesisk stad. Yimou har själv sagt att filmen för honom representerar ”en återgång till ett tidigare sinnestillstånd och ett äldre förhållningssätt till kreativitet”. Filmen bärs helt upp av samspelet mellan de erfarna skådespelarna Gong Li – känd från en rad av Yimous filmer – och Chen Daoming. Och jag gissar att vi kommer att få se mer av den unga Huiwen Chang.
Berättelsen börjar under senare delen av kulturrevolutionen. Lärarinnan Feng Wanuy (Gong Li) bor ensam med sin tonåriga dotter Dandan (Huiwen Chang), då hennes make, universitetslektorn Lu Yanshi (Chen Daoming), sedan många år sitter fängslad i arbetsläger, stämplad som högersympatisör. Dandan ägnar sin lediga tid åt att dansa balett. Hon är duktig, men hennes chanser att få en huvudroll i uppsättningar försvåras på grund av faderns ”brott”. En dag får Feng och Dandan besked om att Lu lyckats rymma under en fångtransport. De uppmanas att anmäla till polisen om han hör av sig till dem. Dandan har inga minnen av sin pappa och är drillad av omgivningen att se honom som en fiende och förrädare. Meddelandet väcker dock helt andra känslor hos hennes mamma. När Lu och Feng i största hemlighet, som de tror, stämt träff på en järnvägsstation, blir Lu under stort tumult fängslad på nytt – förråd av dottern, som sett chansen att äntligen få den där huvudrollen …
När Lu några år senare, efter kulturrevolutionens slut, släpps fri och återvänder till sin familj möts han av en hustru som inte känner igen honom. Feng har drabbats av en minnesförlust som är lika nyckfull som svårförklarlig. Kanske en fysisk skada, kanske något genetiskt, kanske ett trauma, enligt läkaren. Det gör hennes liv kringskuret och begränsat. Hon visar inga som helst tecken på att känna igen Lu, som det är tjugo år sedan hon senast träffade. Dandan har hon kastat ut, på grund av sveket.
Lu måste nu försöka hitta ett sätt att få Feng att känna igen honom, så de kan få tillbaka det gemensamma liv han drömt om under sin långa tid i arbetslägret. Med lika delar ömhet och tålamod tar han sig an uppgiften, understödd av den dotter som en gång förrått honom. Så vävs en stark och fängslande berättelse om vägar till försoning. Långt från actionscenerna i Flying daggers eller masscenerna i Hero får vi intimt och närgånget följa två (egentligen tre, men framförallt två) människors trevande, handfallna försök att förstå och hantera en tillvaro som blivit obegriplig och undflyende. Kameran vågar vila bergmanskt länge i huvudpersonernas ansikten, vi tvingas – eller snarare tillåts – känna det de känner. Det är vackert, det är plågsamt, det är sorgligt, det är obönhörligt fängslande. All denna ömhet. All denna ömklighet. All denna handfallna längtan. Allt detta tända och släckta hopp.
Zhang Yimou väljer nästan helt bort den politiska dimensionen av berättelsen. Även om perspektivet finns med som en bakgrund – det råder ingen tvekan om vad som är orsak till familjetragedin – verkar han inte ute efter en uppgörelse med den kinesiska historiens oförrätter. I centrum står istället tre familjemedlemmar som blivit avskärmade från varandra, och frågan om en möjlig försoning. Därigenom skapas en lika tidlös som allmänmänsklig dramatik. Därför drabbar den också så hårt.
Hemkomsten har kallats både sentimental och uppgiven. Men den ömhet jag ser i filmen må verka både hopp- och tröstlös – men den är varken sentimental eller uppgiven. Snarare farlig, då den gör människorna både ömma och ömkliga.
FILM
Hemkomsten
Regi: Zhang Yimou
Genre: Drama
I rollerna: Gong Li, Chen Daoming, Huiwen Zhang m fl
Premiär: 15 maj
Betyg: 4 (av 5)
Fotnot: Diktcitat från Ömheten av Ulf Lundell, ur Tid för kärlek, Wahlström & Widstrand 1984.
Bilder: Bai XiaoYan/TriArt Film
(Texten har publicerats i tidningen Dagen.)
