Första november. Jag brukar tycka att dörren slår igen ungefär här. Att hösten går från underbar till plågsam vid den här tiden. Våra klockors ”vintertid” gör inte saken bättre – plötsligt tar tiden ett rejält skutt mot mörkret, hoppsan, kväll redan på eftermiddagen. Tack! Inte.
Men idag kände jag ljumma vindar, solen tittade fram från tid till annan, och det fanns något … ja, nästan förväntansfullt i luften. Förlåt, jag ska inte överdriva, det kändes inte som vår och ingav inte något hopp om att vintern inte är i antågande. Men den där tunga novemberkänslan lyste i alla fall med sin frånvaro. Alltid något. Tids nog dras den gråa filten över oss. Tids nog kryper fukten in i benstommen. Tids nog gömmer sig solen bakom horisonten.
Men idag sken solen. Idag fanns kaffe. En pyrrhusseger, måhända. Men en seger.
