Sommar och semester är ofta en tid för nya tankar och beslut. Då finns tid att känna och tänka efter, se mönster och ta ut riktningar. Det låter kanske storslaget, men behöver inte vara särskilt dramatiskt. Men det kan förstås vara det.
Att läsa insändarsidorna i lokalpressen är en blandad upplevelse, då genomtänkta debattinlägg blandas med allmänt missnöje och rent gnäll. Det senare kan dock skänka många leenden till morgonkaffet. I vintras ondgjorde sig en insändarskribent i Nerikes Allehanda över den byggboom som råder i Örebro, vilket bland annat inneburit en förtätning av stadens centrum. Detta är katastrofalt, menade signaturen ”Socialdemokrat i Hallsberg”: det blir fult och leder till färre parkeringsplatser. Bland annat. Texten avslutades med ett förslag på lösning: ”Riv hela Örebro och börja om på nytt!”
Älskar humorn i detta. Och samtidigt: Hur lätt är det inte att känna igen sig i viljan att riva ned och börja om när vi stöter på problem och svårigheter. Sådant vi tycker inte blivit som vi tänkt oss. Det kan handla om allt från organisationer och församlingar till relationer och egna karaktärsdrag: Kan vi inte bara sudda ut och börja om på nytt?
I barns lekar är att bygga upp för att riva ned och bygga nytt, om och om igen, en självklar del av lärandet. Men som vuxna har vi lärt oss att alla motgångar vi möter inte kan hanteras på det sättet, att tillvaron är mer komplex än så och att de flesta problem har en alldeles egen lösning. Just komplexiteten, att så mycket av det vi byggt upp hänger ihop med så mycket annat, gör att det långt ifrån alltid är en bra idé att riva rubbet och börja om från början. Det kanske istället gör situationen sämre.
Men vad som är bäst vet vi ju inte alltid. Därför tror jag på ett prövande förhållningssätt. I ett sådant ligger både reflektion – att kritiskt ganska det befintliga – och att våga pröva andra sätt. Om omstart inte är en rimligt alternativ, kanske vi kan pröva att göra mindre förändringar som hjälper oss i nuet och som på sikt påverkar helheten.
Den kritiska reflektionen är då avgörande, liksom modet att handla. För faran med känslan av att allt är så komplicerat, är att den kan göra oss rädda för att alls ta itu med brister i såväl smått som stort. Att vi istället för att göra jobbiga men nödvändiga förändringar, bara fixar och putsar på ytan. I sämsta fall gör vi ingenting alls, utan hoppas (låtsas) att utvecklingen vänder någon gång i framtiden. Dessa förträngningsmekanismer tycks idag tyvärr vara ett både politiskt och globalt fenomen. Ibland kan bristen på handling också bero på ren bekvämlighet.
Förändring är såklart inte ett mål i sig, bara den som leder till något bättre är eftersträvansvärd. En självklarhet som inte ingår i populisternas agenda, där förändringen och nedrivandet av det befintliga är det primära. Men att inte våga eller orka förändring när vi vet att en sådan är nödvändig, det är nog ändå det mest sorgliga.
På ett personligt plan kan ibland rädslan för den stora omstarten tyvärr döda våra drömmar och vår innersta längtan efter ett värdigare och mera levande liv. Det är en avgörande skillnad mellan en förnöjsam människa och en människa som nöjer sig.
(Texten är en krönika i tidningen Sändaren.)
