Plötsligt hörde jag mig själv säga: ”Jag är nog betydligt mer entreprenör än förvaltare.” Jag blev nog själv mer förvånad än den jag pratade med. Inte över den insikt jag ville förmedla, men ordet entreprenör har aldrig varit något jag identifierat mig med. En känsla av företagstänk och affärsmässighet smög sig plötsligt in i samtalet, och det var ju inte min mening. Ville bara säga något om vikten för mig att få vara kreativ och utveckla – och inte bara upprepa och vårda det som redan finns.
Men som de flesta andra är jag påverkad av min samtid. Och att vara entreprenör ligger i tiden. Det har de senaste åren fått en väldigt positiv klang, lite av hjältestatus. På arbetsmarknaden – som tycks vara i centrum för det mesta av politiken idag – predikas vikten av att vara entreprenör; att ha framåtanda och vara full av idéer, och gärna vara beredd att starta eget företag för att genomföra dem.
Och visst behövs entreprenörer. Men när jag hörde mig själv försöka säga något om min förkärlek till att skapa och förändra, och satte det i motsats till att förvalta, då såg jag också tydligt ett samhälle som värderar nytt högre än allt annat. I mitt huvud ekade orden ur en sång av Tomas Andersson Wij: ”Våra hjärtan bultar nytt, nytt, nytt. Och vi lyder hjärtats minsta vink.”
Jag har själv genom åren skrivit mycket om att livet är förändring och vikten av att se och bejaka det. Har också skrivit om att möjligheten till förändring är central i den kristna tron. Jag står för allt det där fortfarande.
Men samtidens ständiga krav på förändring i form av nytt, nytt, nytt har börjat skava i mig. Framförallt för att där anas en värdering: Det nya hyllas på bekostnad av det gamla – som kan vara allt från fullt användbara saker till väl fungerande strukturer och lärorika mänskliga erfarenheter. Ny och nytt har fått en klang av något entydigt bra. Men egentligen säger orden inget om kvalitet eller nytta överhuvudtaget.
En följd av värderingen är att det här med att förvalta lätt görs till motsats till att vara kreativ och förändra. Jag gjorde det uppenbarligen själv. Att förvalta innebär att vårda något som redan finns – och som inte sällan skapats av någon annan. Kanske är det sistnämnda ett problem i vår högindividualistiska tid? Som drillade entreprenörer vill vi uppfinna själva och sätta vårt eget namn på det mesta.
Kanske har vi förväxlat att förvalta med att bevara. För ett bra förvaltarskap innefattar att uppehålla och förbättra kvaliteten och värdet på det man fått ansvar för, något som i högsta grad kräver förändringsvilja och kreativitet. Här ligger inte nytt och gammalt i strid med varandra, tvärtom är det oftast samspelet mellan dem som bidrar till en positiv och hållbar utveckling.
Det där med hållbar är viktigt. I en tid då vi lever över jordens tillgångar, på kredit från naturen, kan inte förändring och innovation bara handla om att producera nytt och mera, utan också – kanske mest – om att förvalta det vi redan har, att utveckla genom att återvinna och återanvända. Här behövs mer än någonsin kreativitet och uppfinningsrikedom. Kanske är det så att strävan efter nytt, nytt, nytt redan är ett gammalt sätt att tänka – och att förvaltarna är framtidens hjältar?
(Krönikan har publicerats i Sändaren.)
