Jag får ibland höra att jag pratar för tyst, mumlar (i skägget antagligen), och blir då uppmanad att tala högre. Men om detta problem uppstår när jag pratar i mobiltelefonen, beror det nog inte på mig utan på dålig täckning eller annat teknikstrul – jag kommer nämligen ofta på mig själv med att prata väldigt högt just när jag pratar i telefon.
Jag verkar dock inte vara ensam om det. Som flitig tågresenär får jag ofta lyssna till samtal där någon medresenär med hög röst delar med sig av privata angelägenheter inte bara till personen på telefonlinjen, utan även till alla oss i kupén. Något slags rekord slogs nog av den kvinna som hade så kallat medarbetarsamtal med sin chef på telefon. Hon reste sig visserligen och gick till utrymmet utanför tågtoaletten – men hennes klara stämma förmedlade ändå betydligt mer till oss alla än vad som lyder under offentlighetsprincipen.
Att höja rösten tycks ligga i tiden, och inte bara vad gäller telefonsamtal. Tonläget i det offentliga samtalet har gradvis skruvats upp, för att nu ligga skyhögt över vad som brukar beskrivas som normal samtalston. Det pratas om den ökade polariseringen i samhällsdebatten, och denna polarisering förstärks av att vi tar i alltmer. Inte bara från tårna, utan ibland från en plats ännu längre ner.
”Anfall är bästa försvar” har länge varit en uttalad strategi i den politiska debatten: påstå själv vad din motståndare tycker och ifrågasätt det sedan. Men sällan har väl den gamla ironiskt färgade uppmaningen ”om argumenten tryter, höj rösten” tagits på större allvar än i de sociala mediernas tidevarv. Med resultatet att volymen och känslorna skruvas upp. Tills det känns som att vi står och skriker åt varandra – även om vi skriver korta texter i kommentarsfält. Målet blir till slut inte att övertyga, utan att överrösta. Twitter må vara ett textbaserat medium, men det är lätt att bli lomhörd av att vistas där längre än korta perioder.
Samtidigt är det såklart viktigt att ibland våga höja rösten. Att säga ifrån kring orättvisor och lögner, att stå upp för sig själv och andra. Men att höja rösten behöver kanske inte alltid ha med volym att göra – även om det i informationsbruset är lätt att tro det. För hur göra sig hörd, när alla röster redan ropar så högt?
Grundrådet för uppmärksamhet brukar vara: hitta din egen röst, din egen ton. Det är bra, men frågan är om det räcker? Ibland brukar uppmaningen vara att våga sänka rösten, vi spetsar ju ofta öronen och blir extra intresserade när någon viskar. Jag har dock inte sett några tecken på att det skulle fungera i dagens debattklimat, där en lågmäld röst tyvärr löper betydligt större risk att bli ignorerad och överröstad än lyssnad på.
Ett betydligt mera effektivt råd är: Gå samman. Flera röster hörs bättre än en. När flera röster blir till en, blir det tyngd i orden. #metoo-rörelsen är ett aktuellt exempel. Även om tonläget även där ibland – med all rätt – har blivit högt, ligger inte nyckeln till genomslaget där, utan i det gemensamma; i att berättelser lagts sida vid sida, att sanning lagts till sanning. Om många röster säger samma sak behöver de inte skrika för att höras. Och om en röst tystas, tar andra vid.
Det är viktigt att hitta den egna rösten – men lika viktigt att hitta den gemensamma.
– – – – – – – – – – –
(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)
