Livet är hårt, sa bonden. Grymt, sa grisen. Så skojade vi när jag var liten. Idag känns inte skämtet lika självklart, då ordet grymt idag kan betyda att något är bra och positivt. ”Vi vann! Grymt!” ”Grymt snygg jacka!” ”Livet är grymt nu. Grattis!”
Språket förändras ständigt, nya ord skapas och gamla ords betydelse kan förändras. Ofta är det den unga generationen som står för förskjutningar och nya betydelser och därigenom utvecklar språket. På 1970-talet tyckte vi tonåringar att det vi gillade var häftigt, dagens ungdomar tycker att det är fett. Ord som ursprungligen haft helt andra betydelser.
Det här är helt naturligt; språk är något levande som förändras när vi använder det. Leken med språket – det vi ibland kallar att tramsa – bidrar till språkets rikedom och möjligheter.
Baksidan av ändrade betydelser är förstås att det kan bli problem med det språket är till för. Den kinesiske filosofen Konfucius sa redan 500 år före Kristus att av språket förväntas att ”det bär fram det vi menar”. Om vi inte använder orden likadant blir det svårt att såväl bära fram det vi själva menar som att förstå vad andra menar.
Det finns de som mycket medvetet försöker ändra på ords betydelser. I George Orwells klassiska roman 1984 beskrivs en diktatur: Medborgarna övervakas i sina hem och Sanningsministeriet utarbetar ett ”nyspråk” där nyanser tas bort och ord får nya innebörder, en del helt motsatta mot tidigare. Det styrande Partiet har som paroll: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka”.
Fiktion, visst, men förfarandet känns igen från verklighetens diktaturer. I Viktor Klemperers bok Tredje rikets språk – ett vittnesmål från Hitlertidens Tyskland – berättar han att ett av nazisternas viktigaste propagandamedel var språket, de försökte medvetet påverka det vardagliga talet, förändra ords innebörd och därmed påverka människors verklighetsuppfattning. Han skriver: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs helt obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå.”
Tyvärr känns det här igen även i det offentliga samtalet i vårt eget land idag. Här finns ett stort spektrum av nya relativiserande ord och förändringar av ords innebörd, utifrån olika agendor. Allt från att övervakningskameror kallas trygghetskameror, dåligt kallas inte bra, problem kallas utmaningar och assimilering kallas integration – till att den som värnar alla människors lika värde kallas mångfaldskramare, den som vill sina medmänniskor väl stämplas som PK (politiskt korrekt) och ordet god inte längre är något självklart bra: att göra gott är istället självgott och likställt med att ”godhetsknarka” … Vi ser också hur tidigare otänkbara rasistiska uttryck blivit alltmer rumsrena i samtalet kring flyktingar och människor från andra kulturer.
Så det gäller att vara vaksam på orden, både våra egna och andras. Det är lätt att anamma nya uttryck och ord utan att reflektera över deras rötter, betydelser och signaler. Lätt att tänka att det inte är så noga vad jag skriver på sociala medier eller säger i samtal.
Författaren Alf Henrikson – som var både ordets försvarare och dess lekfulle utvecklare – rimmade såhär om värdet av ett ord: ”Det påverkar livet på jorden, så slarva inte med orden.”
(Krönikan publicerad i tidningen Sändaren.)
