Vad gömmer sig för vår rationella blick?

Tro möter rationalitet i den franska filmen Uppenbarelsen, där vårt förhållande till mysteriet står i centrum. Som människor bär vi på flera världar inom oss. Vågar vi låta dem mötas?

När den tvivlande lärjungen Tomas till slut fick träffa den uppståndne Jesus, möttes han av orden: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett, men ändå tror.” Förhållandet mellan tro och fakta, mellan tillit och bevis, har alltid varit en fråga som engagerar och berör. Kanske är frågan mer angelägen än någonsin i en tid som beskrivs som postsekulär, men framförallt: i en tid i så stort behov av hopp.

I Xavier Gianollis nya film Uppenbarelsen möter vi Jacques – lågmält gestaltad av den rutinerade Vincent Lindon – en erfaren krigsreporter som just återvänt från krigets Syrien, där han förlorat sin vän och kollega, fotografen Christophe, i ett bombdåd. Sjukskriven med posttraumatiskt stressyndrom och ett skadat öra, blir han överraskande kallad till Vatikanen. Katolska kyrkans troskongregation vill att han ska ingå i en kommission som granskar några påstådda uppenbarelser, där en ung flicka i en by i sydvästra Frankrike, Anna Ferron, säger sig ha mött Jungfru Maria. Under de två år som gått har byn blivit ett allt populärare resmål för pilgrimer och andra människor som vill att det Anna upplevt ska spilla över på dem. 

Jacques, som själv inte betraktar sig som troende, ska med sin journalistiska erfarenhet leda utredningen. I kommissionen ingår flera präster, en teolog och en psykiater; alla vana att granska liknande fall. Jacques åtar sig uppgiften med kritisk blick, men också med ett öppet sinne.

Anna, som är novis i ett kloster, har en stark utstrålning och tycks bäras av en lugn övertygelse. Galatéa Bellugi är lysande i sin rolltolkning. Annas förmedlade budskap handlar om utgivande kärlek; att ta hand om de utsatta. Samtidigt som hon tycks ha accepterat rollen som projektionsobjekt för människors förhoppningar, är Anna en tämligen vanlig tonåring, som hänger på internet och smiter ut från klostret på nätterna.

Till skillnad från sina beskyddare, församlingsprästen Fader Borrodine (Patrick d’Assumçao) och den mer PR-inriktade prästen Anton Meyer (Anatole Taubman), är Anna tillmötesgående mot kommissionen – det växer till och med fram en oväntad vänskap mellan henne och Jacques.

Filmen utvecklar sig till en spännande och överraskande historia i jakten på de hemligheter som uppenbarligen finns och i försöket att avslöja den närmast oundvikliga exploateringen av det till synes övernaturliga. Men den förlorar sig varken i ett lättillgängligt deckarformat eller i ett enkelt svar på frågan om tro kontra vetenskap. Istället bjuder den på ett lågmält reflekterande och överlåter åt oss att fundera vidare. Med andra ord helt i linje med det den försöker belysa – vårt förhållande till mysteriet – vilket är beroende av en rad olika utgångspunkter och förutsättningar. 

I slutet av filmen frågar sig Jacques: ”Hur kan vi tro på det som gömmer sig för vår blick?” Han ställer sig därmed tillsammans med den tvivlande Tomas – men antyder också att det finns något som faktiskt döljer sig för oss, som vi inte kommer åt med vårt rationella seende och tänkande. 

FILM
Uppenbarelsen
Regi & manus: Xavier GianolliGenre: Drama
I rollerna: Vincent Lindon, Galatéa Bellugi, Patrick d’Assumçao m fl

Premiär: 25 dec 2018
Betyg: 4 
(av 5)

Bilder: Folkets Bio

(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)

Det här inlägget postades i Film, Okategoriserade, Recensioner, Samhälle/Politik, Tro/Andlighet/Livsfrågor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.