Till allhelgonahelgen den höst min pappa gick bort skrev jag en krönika om honom i tidningen Petrus. Några år senare infogade jag den i en längre text om döden i min bok ”Livet är enkelt, men inte lätt”. Nu är det allhelgona igen och tio år har gått sedan min pappa dog. Jag lägger nu upp texten här, till min älskade pappas minne:
– – – – – –
Fram till det år jag fyllde elva bodde vi på en gård i en liten by i den östgötska skogen. Min barndom kommer för alltid att dofta hö, blommande syrener, ladugård och gäspande katt.
Pappa hade ett helt gäng fågelholkar uppsatta ute i skogarna runt byn. Han hade byggt dem själv, han var snickare till yrket och även tämligen enkla ting som fågelholkar färdigställdes med stor noggrannhet och detaljrikedom. Hantverkskunnandet var stort, yrkeshedern viktig.
När vintern på allvar börjat töa bort tog pappa med mig på årets viktigaste skogspromenad: Vårstädningsrundan. Nu skulle resterna av förra årets bosättningar städas ut ur fågelholkarna, så att nya fågelfamiljer skulle känna sig välkomna att reda sig sina bon när häckningtiden kom. Det var min uppgift att hjälpa pappa med detta. Inte mina bröders, nej det var mitt – lillebrors – hedersuppdrag. Jag minns hur viktig och stor jag kände mig. För jag visste att pappa verkligen behövde min hjälp, han skulle inte klara sig lika bra utan mig.
Med gummistövlar på fötterna började vi vår vandring. När vi kom in i skogen täljde pappa till ett rensingsredskap av en lagom stor kvist. Sedan fortsatte vi. Vid varje fågelholk vi kom till (pappa visste precis var alla satt, trots att de säkert var ett 30-tal och utspridda över ett relativt stort område) var proceduren ungefär densamma: Pappa tog fram tången, sträckte sig på tå, drog försiktigt ut den spik som höll holkens framsida på plats. Han satte sig på huk och jag tog plats på hans axlar. Sedan reste han sig upp, och sittande på pappas axlar tog jag itu med grovgörat. Jag tyckte allt det var lite läskigt att sitta där uppe. Enligt min upplevelse var det väldigt högt – och jag kunde dessutom inte hålla mig i med händerna, då jag behövde dem till det jag skulle göra. Men pappa höll mig i ett stadigt grepp med sina båda händer.
Många holkar satt verkligen så högt att pappa inte nådde upp att se in i dem – och därför tyckte han inte att han kunde sköta arbetet tillfredsställande på egen hand. (Så här i efterhand undrar jag förstås hur han lyckats spika upp holkarna så högt? Han kan väl inte ha släpat runt en stege i skogen? Men han kanske klättrade?)
Väl uppe i jämnhöjd med holken vred jag upp frontbrädan. En spik fungerade som gångjärn. Med rensningskvisten petade jag sedan ut vad som fanns i holken av gamla kvistar, träck, dun och äggskal. Vi brukade undersöka ”skräpet”, och pappa kunde alltid säga vad det var för fåglar som bott i holken.
När städningen var klar, vred jag tillbaka fronten, och ibland fick jag slå i spiken som utgjorde holkens säkerhetslås, ibland gjorde pappa det efter att ha släppt ner mig. Så fortsatte vi vår vandring för fåglarnas väl.
Nyligen dog min pappa, plötsligt och oväntat. Chocken och sorgen gav de närmast efterföljande veckorna och månaderna ett starkt drag av overklighet. Mitt i det kaos som rådde i min hjärna framträdde gång på gång bilden av mig och pappa på vår fågelholksrunda. Varför, kan jag inte riktigt förklara. Vad var det som var så viktigt med denna enkla skogstur?
Kanske var det upplevelsen av att vara behövd av den som i vanliga fall var den som fick hjälpa mig. Kanske var det känslan av att vi hjälptes åt, att vi var ett team, ja att vi där vid fågelholkarna var som en och samma kropp. En stor kropp, en sådan kropp som behövdes för att få jobbet gjort. Och att den bilden kanske bättre än någon annan beskriver hemligheten med det som innefattas av begrepp som ”blodsband”, ”släkt”, ”familj”, ”närmaste”.
Kanske var det därför det gjorde – och fortfarande gör – så ont. Trots att jag så länge intalat mig att jag är vuxen, stark och oberoende, insåg jag att oavsett vad jag inbillat mig så satt vi ihop, pappa och jag. Och nu hade den där kroppen, den som var så mycket större och räckte så mycket längre, slitits itu.
Det sista pappa sa till mig innan hans hjärta stannade var: ”Jag vilar i Guds hand.”
Men det är pappas händer jag ser. De trygga, valkiga snickarnävarna som höll mig stadigt när jag satt på hans axlar.
