Hans farfar var väckelsepredikant och Paul Cauthen växte upp i kyrkan, vilket satt tydliga spår i hans musik. Även om han lämnat kyrkan, är det Gud han ständigt vänder sig till i sin dagliga kamp mellan ljus och mörker; i sin längtan efter försoning. I detta har han jämförts med både Johnny Cash och David Eugene Edwards – medan han röstmässigt jämförts med självaste Elvis Presley.
Nya skivan tillkom under en tuff period, där han försökte självmedicinera bort sin själsliga smärta med olika droger. Att döma av sångerna tillbringade han också en hel del tid på sina knän i bön, ropande till den Gud som han inte längre riktigt känner. ”I’m faded, staring at four in the morning, still waiting for the good Lord to strike the chord. Well, don’t let me down, I’m on my knees now, still praying.” (Slow down). Längtan efter frid är genomgående: ”Well, Lord, whoever you shall be, send your grace on the ones who want peace, give ’em peace.” (Give ’em peace).
Musiken är en mix av country, gospel, soul och funkig swamprock. Texterna är absolut en del av hans storhet – men han skulle nog också kunna sjunga ur telefonkatalogen och få mig att bli berörd. Så starkt är hans uttryck.
Paul Cauthen
Room 41
(New West/Border)
Betyg: 4 (av 5)
Recensionen publicerad i tidningen Dagen.
