Natten är dagens mor, kaos är granne med Gud. Stagnelius välkända diktrad flyter upp i mitt huvud när filmen Give me liberty tonar ut till Bon Ivers magnifika sång Holocene, den första lite längre lugna stund de två timmarna bjuder på. En briljant avslutning på denna lika kaotiska och stressande, som varmt humoristiska och empatiska film. Det är dock lätt att tappa andan, då allt sker i ett rasande tempo, dessutom skildrat med närgången handkamera. Men den som står pall belönas rikligt.
I denna annorlunda roadmovie från regissören Kirill Mikhanovsky sker färden i en specialutrustad minibuss fram och tillbaka, runt, runt i staden Milwaukee i Wisconsin i nordöstra USA en kall vinterdag. Den ryskamerikanske 25-åringen Vic (Chris Galust), arbetar som färdtjänstchaufför. Det är av flera skäl ett stressigt arbete, dels då brukarna inte alltid är klara för hämtning när han kommer, vilket pressar hans redan slimmade tidsschema. Men framför allt för att så många andra längs vägen vill ha hans hjälp med olika tjänster och leveranser, vilket den snälle Vic har svårt att säga nej till. Den här dagen är dessutom delar av staden avstängd, då det pågår demonstrationer efter upplopp med skjutningar och polisvåld i vissa kvarter. Stressen hanterar Vic främst genom att trycka hårdare på gaspedalen – färden pendlar ofta mellan vådlig och rent livsfarlig.
I bussen finns plötsligt ett gäng rysktalande pensionärer som Vic lovar skjutsa till Lilyas begravning. Lilya bodde i samma trappuppgång som Vic och hans morfar och den lätt förvirrade morfadern har förberett ett tal. Här finns också den charmerande lurendrejaren Dima (Maxim Stoyanov), som påstår att han är Lilyas brorson. Alla kläms de in i bussen tillsammans med de tålmodiga brukare som är Vics egentliga uppgift att skjutsa. En av dem är den ALS-sjuka Tracy (Lauren Spencer), som blir en av filmens viktigaste och starkaste karaktärer.
Give me liberty är inte en berättelse utan flera. Ett utsnitt ur ett stycke vardag, en mycket rörig sådan, med dess med- och motgångar. En av filmens styrkor är att den överhuvudtaget inte värderar eller stämplar de olika personerna vi möter, oavsett om de är ryska immigranter, afroamerikaner, funktionshindrade eller andra. Alla behandlas och skildras med samma självklarhet, ömhet och respekt – de ges den frihet filmtiteln ber om – och det som förenar dem tycks vara så mycket mer än det som skiljer. Helvetet är inte andra människor, tvärtom.
När dagen äntligen går mot sitt slut, sjunger Wisconsinsonen Justin Vernon (Bon Iver): ”And at once, I knew I was not magnificent”, medan minibussen är på väg mot ännu en avfart. En i sammanhanget kongenial sång om att försonas med det liv du fick och insikten att du har ett värde bara genom att existera; att du är både speciell och inte speciell på en och samma gång.
”Man måste försöka leva livet på det bästa sättet man kan, då klarar man sig”, säger en av Vics funktionshindrade vänner. Jag tror att såväl lyckoforskare som andliga vägledare skulle instämma.
FILM
Give me liberty
Regi: Kirill Mikhanovsky
Manus: Alice Austen, Kirill Mikhanovsky
Genre: Drama
I rollerna: Chris Galust, Lauren Spencer, Maxim Stoyanov m fl
Premiär: 21 feb 2020
Betyg: 4 (av 5)
Bilder: Folkets Bio
(Recensionen har publicerats i tidningen Dagen.)
