Det kan låta uttjatat, men insikten att ”det mest privata är det mest allmängiltiga” är ofta en nyckel till konst som vill beröra. Att gå till sig själv för att nå fram till andra. Den existentiella grundtanken är att vi människor är mer lika än olika, och att de världar vi skapar därför påminner mer om varandra än vi tror. I takt med globaliseringen blir detta allt tydligare – och likheten förstärkt.
”Som konstnär måste du alltid ha tilltro till att dina erfarenheter inte är lokala utan universella”, säger filmregissören och skådespelaren Elia Suleiman, kristen palestinier från Nasaret i Israel, i en intervju. Detta blir extra intressant då han vuxit upp och lever i ett ”konfliktområde”; något många av oss betraktar som ”där borta”, ett filter genom vilket vi ser på platsen och människorna.
Suleimans genombrott kom med flerfaldigt prisbelönade Gudomligt ingripande (2002), en kärlekshistoria med förhinder i Israel-Palestina. I sina filmer har han på sitt alldeles egna sätt speglat den palestinska vardagserfarenheten av att leva i konflikt och under ockupation. Genom sitt rika bildspråk och sin varma humor lyckas han på ett tydligt sätt lyfta fram absurditeten med orättvisorna i sitt uppdelade hemland. Men framförallt lyckas han göra berättelserna allmängiltiga, och lyfter därmed av ”där borta”-glasögonen från oss i filmpubliken.
I hans nya film It must be Heaven är temat detsamma, men perspektivet ett annat. Suleiman spelar en fiktiv version av sig själv, som utan ord betraktar sin omvärld. I en metahistoria reser han till Paris och New York för att hitta finansiering till just den här filmen. (”Inte tillräckligt palestinsk”, säger representanten för det franska filmbolaget.)
Elia Suleiman har ofta jämförts med filmmakaren och komikern Jacques Tati, ett släktskap som är tydligt även här. Men Suleimans humor är mörkare, mer experimentell, och för snarare tankarna till Roy Andersson – vilket också förstärks av berättartekniken med tablåer och magnifika bildlösningar. Genom de löst sammansatta scenerna löper frågor om palestinsk identitet, vår längtan efter något att kalla ”hemma” – och om gräset verkligen är grönare på andra sidan.
Filmens Elia, som lämnar sitt hemland trött på uniformerad bevakning, polisvåld och hårda kontroller, betraktar nu med sin vemodiga men nyfikna blick en militär uppvisning i Paris, ökad närvaro av poliser och uniformerade vakter, liksom noggranna säkerhetskontroller. I en absurd scen ser han hur människor i New York utför veckohandlingen bärande på automatvapen. Som vill han visa att våldet och den uniformerade ”säkerheten” inte (längre) är isolerade till vissa länder. Med Elia Suleimans egna ord: Palestina är ett mikrokosmos av världen, men världen är också ett mikrokosmos av Palestina.
Ibland blir filmen övertydlig och ibland blicken för manlig. Stundtals känns den också lite ofokuserad, närmast disträ. Men som helhet är det en varm, rolig och eftertänksam film om vår gemensamma storhet och litenhet som människor.
FILM
It must be Heaven
Manus & regi: Elia Suleiman
Genre: Komedi
Huvudpersoner: Elia Suleiman, Kareem Ghneim, Vincent Maraval m fl
Streaming: triart.se
Svensk premiär: 8 maj 2020
Betyg: 3 (av 5)
Bilder: TriArt Films
(Recensionen är skriven för tidningen Dagen.)
