Sådär. Nu är första halvan av vår lilla turné – ”Hur i all världen hamnade jag här?” – avklarad. Slutsålt i Umeå och Örebro, mycket folk även i Uppsala. Det har varit smått fantastiska kvällar, både vi på scenen och de i publiken har stortrivts med såväl allvaret som skratten. För det blir mycket av båda. Tomas och Kattis bjuder väldigt mycket på sig själva, och visar flera sidor som vi inte är vana att se. Det är en ren fröjd att få vara samtalsledare åt så välformulerade och kvicktänkta människor. Och Irma sjunger så hjärteroten berörs. Så har också hennes skivor gått åt som smör i solsken. Liksom Tomas nya bok Jag lutar åt Gud, förstås. När Kattis tidningar dök upp (först i Örebro), så tog även de slut.
Alla tacksamma människor – oj, vilken respons! De som kommer för att lyssna har nog olika förväntningar – eller rättare sagt tror jag många inte vet vad de ska förvänta sig. Jag tror nog att alla blir överraskade. Och de allra flesta positivt.
Men för en besökare i Uppsala var det tydligen inte alls positivt … För där hände det som aldrig tidigare skett i Tomas Sjödins långa talarkarriär: En kvinna förklarade för bänkgrannen att hon tyckte det var ”för glättigt”, reste sig och gick. En händelse som redan har blivit till en rolig historia för oss att ständigt referera till.
Efter allt fix innan och pirrigheten inför premiären, känns allt nu bara kul och inspirerande. Jag försöker njuta av ögonblicket. För det känns som en ren nåd att få vara en del av det här. Tack, ni som kommit och lyssnat. Och ni som bor i Jönköping, Göteborg och Lund – vi ses nästa vecka!
