Filmaren som ikonmålare och filmen som bön. Så såg den ryske filmregissören Andrej Tarkovskij på sitt skapande. I en ny dokumentär möter vi hans tankar kring konstens och andlighetens betydelse för människan och samhället.
När filmveteranen Paul Schrader häromåret hade premiär för sin omtalade film First Reformed, berättade han i intervjuer att han under inspelningen ofta hade ställt sig frågan: ”Vad skulle Tarkovskij gjort?” Bara ett exempel på vilken betydelse den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij haft och vilket bestående avtryck hans filmer gjort.
När Tarkovskij gick bort 1986, endast 54 år gammal, var det som en hyllad och tongivande filmregissör. Med filmer som Solaris, Stalker, Spegeln och Nostalghia hade han skapat sig ett anseende som den kanske allra främsta filmregissören från dåvarande Sovjetunionen. Efter hans bortgång har ryktbarheten fortsatt växa, och han anses som en av de stora stilbildarna när det gäller att ta sig an existensens stora frågor med symboliska filmberättelser – med suggestiva bilder och scener som blir kvar hos tittaren långt efter filmens slut.
”Konst är bön. Med detta är allting sagt. Genom konsten uttrycker människan sitt hopp.” En av många pregnanta och tänkvärda formuleringar från Andrej Tarkovskij i den annorlunda och vackra dokumentär hans son – med samma namn – skapat.
Andrej Tarkovskij – En filmares bön är en fascinerande film som inte fokuserar på biografiska detaljer, även om här finns en viss kronologi och vi får en del inblickar i den privata sfären. Tarkovskij den yngres berättande rör sig i samma drömska, vackra landskap som faderns filmer. Fokus ligger på drivkrafterna i Tarkovskijs skapande: tankarna, visionerna, tron, synen på människan och på konsten.
Bildmässigt är den sammansatt av utdrag ur Tarkovskijs filmer och nyinspelade sekvenser från filmernas inspelningsplatser, tillsammans med privata bilder och klipp från olika reportage. Här finns inte någon annan berättarröst än den legendariske regissörens egen, hämtad från intervjuer. Det känns som att lyssna till en inre monolog.
Ibland träder dock en annan röst in: inspelningar där Andrejs far, poeten Arsenij Tarkovskij (1907–1989), läser egna dikter. Även det konstnärliga släktskapet blir därmed tydligt.
Redan tidigt kom Andrej Tarkovskij på kant med de sovjetiska myndigheterna, som visserligen såg hans begåvning, men hade svårt med hans kompromisslösa syn på konsten som fri – som något som inte kunde underordna sig styrning eller begränsande direktiv. I filmen hör vi Tarkovskij utveckla sin syn på hur viktig konstnärens roll är: ”Utan konstnärer skulle det inte finnas något samhälle – därför att konstnärerna är samhällets samvete. Ju mindre möjlighet en konstnär har att uttrycka sig och att föra en dialog med en publik, med andra människor – desto sämre för samhället.”
När de sovjetiska makthavarna vid filmfestivalen i Cannes 1983 hindrade honom från att tilldelas Guldpalmen för filmen Nostalghia, valde Tarkovskij att inte återvända till sitt hemland. Han och hans familj bosatte sig istället i Italien. Hans sista film, Offret, spelades in på Gotland med Erland Josephson i huvudrollen (som även hade en roll i Nostalghia).
Strax efter inspelningen avled Tarkovskij av lungcancer. Han ligger begravd på en rysk-ortodox emigrantkyrkogård i Sainte-Geneviève-des-Bois, strax utanför Paris. Inskriptionen på gravstenen lyder: ”Mannen som såg ängeln”.
För Andrej Tarkovskij var konst och andlighet tätt förenade – ”en äkta poet kan inte vara en människa utan tro” – vilket går som en röd tråd genom dokumentären. Och även om hans syn på andlighet är vid, där inte minst vårt förhållande till naturen är centralt, är han tydlig med sin kristna tro och sin tro på gudomlig inspiration. Konsten och skapandet är nedlagt i människan av en Skapare, menar han. ”Så länge människan existerar kommer hon instinktivt sträva efter att skapa. På så sätt är människan i förbund med sin Skapare.”
I filmen pratar han om ikonmålare, och det är tydligt att han jämför sig själv med dem: ”En ikonmålare ser på sitt hantverk, sitt yrke, sin skicklighet, som ett sätt att tjäna Gud, ett sätt att bedja. Detta är meningen med hans skapande.” Han återkommer flera gånger till att konst är bön och att det är så han ser på sitt eget filmskapande. ”Och om min bön kan bli en bön för andra, då kommer min konst att stå nära andra människor.”
Många har påpekat det märkligt profetiska draget hos Andrej Tarkovskij och hans filmer. Som att det postapokalyptiska dramat Stalker – som även kan beskrivas som en ekologisk dystopi – delvis är inspelat i Tjernobyl. Filmen hade premiär 1979, sju år innan den förödande kärnkraftsolyckan, och långt innan klimatförändringarna var på allas läppar. Här hör vi honom i början av 1980-talet säga: ”Det stora bekymret för vår framtid kommer troligen inte att vara krig, utan den gradvisa förstörelsen av den ekologiska miljön för människans tillvaro.” Apokalypsen är en realitet för honom, och han känner därför en brådska; hans uppdrag, konsten, är nu mer brännande än någonsin: ”Det är viktigt att hinna göra detta i tid.”
Tyvärr togs tiden ifrån honom alltför snabbt, alltför tidigt. Men han lämnade efter sig en rad starka filmer att återvända till. Andrej Tarkovskij – En filmares bön är ett givet val för filmintresserade och Tarkovskij-fans – men förhoppningsvis kan filmen också nå andra nyfikna och skapa nytt intresse för denne saknade visionär, hans filmvärld och konstnärliga arv.
FILM Andrej Tarkovskij – En filmares bön Regi: Andrej Tarkovskij Manus: Andrej A Tarkovskij Genre: Dokumentär Medverkande: Andrej Tarkovskij m fl Streaming: TriArt.se Betyg: 4 (av 5)
Bilder: TriArt
(Recensionen har publicerats i Dagen.)
