I höst och vår ger sig Roger Waters på nytt ut på turné med The wall – den rockopera han skrev för sitt gamla band Pink Floyd för drygt 30 år sedan (Det klassiska dubbelalbumet kom 1979). I maj 2011 får Globen i Stockholm besök.
På sin hemsida skriver Waters om varför han på nytt sätter upp sitt omtalade verk om främlingskap, rädsla och social isolering. Han citerar sig själv; något han hittat i en 22 år gammal intervju: ”Vad det handlar om för mig är detta: Kommer vår kulturs kommunikationsteknologier tjäna till att upplysa oss och hjälpa oss förstå varandra bättre, eller kommer de att bedra oss och hålla oss isolerade från varandra?” Även om han skriver att han i grunden är optimistisk vad gäller detta, så menar han att detta är en ännu mer aktuell och avgörande fråga idag.
När Apples vd Steve Jobs i slutet av januari presenterade den nya produkten iPad låg ett stort fokus på dess användning som läsplatta. Även om det framhölls vilken smidig mediaspelare den är liksom vilka fantastiska webbverktyg den innehåller, så var det dess funktion att läsa digitala böcker och tidningar som stod i centrum i media.
Frågan är dock hur den kommer att användas? Jag tror inte det krävs några större siargåvor för att förutse att det främst kommer att surfas på nätet och kollas på film i den. Mediaforskare brukar påpeka att unga människor i stor utsträckning använder sig av det skrivna ordet när det gäller kommunikation – sms, epost, chatt etc – men att när det gäller att ta till sig berättelser och information är det främst rörliga bilder, alltså film, som gäller.
Och? Det viktigaste är förstås att berättelserna och kunskapen förmedlas. Men frågan är ändå vilken typ av berättelser och kunskap det är som förmedlas till oss via den nya informationstekniken? Den amerikanske författaren och medieanalytikern Neil Postman menade i sin omtalade bok Amusing ourselves to death (1985), att mediet begränsar och påverkar innehållet. Så lämpar sig till exempel film och tv inte för alla typer av information, ibland kan det skrivna ordet lämpa sig bättre, ibland ljudinspelningen. Det skulle i så fall betyda att den som i längden regelmässigt väljer rörliga bilder framför skriven text missar en del. (Detsamma borde förstås gälla även för det omvända.)
Postmans bok inspirerade 1992 tidigare nämnde Roger Waters till skivan Amused to death (”Underhållna till döds”), ett samtidskritiskt konceptalbum där han bland annat tar upp kapitalismens och underhållningsindustrins expansiva herravälde. I den avslutande titellåten har den mänskliga civilisationen gått under, och de intergalaktiska forskare från yttre rymden som anländer till jorden för att undersöka vad som hänt, finner mängder av förruttnade människolik samlade runt sina tv-apparater. De konfunderade vetenskapsmännen gör noggranna undersökningar, kör testresultaten i sina datorer, för att komma fram till:
”… on eliminating every other reason for our sad demise, they logged the only explanation left: This species has amused itself to death.” (”Efter att ha uteslutit alla andra möjliga orsaker till vår tragiska bortgång, skrev de i sin loggbok den enda förklaring som återstod: Den här arten underhöll sig själv till döds.”)
Det är förstås inget fel med underhållning i sig. Kulturen, såväl den breda som den smala, har alltid haft en funktion av eskapism, verklighetsflykt. Något som svarar upp mot vårt behov av att koppla av och vila, att få skratta och glömma. Men när kulturen bara handlar om underhållning får den istället ett drag av farlig verklighetsflykt. När de intellektuella och känslomässiga utmaningarna ersätts av lättsmält underhållning, då kan den istället bli till en sövande drog. För den rena underhållningen inbjuder sällan till delaktighet, den uppmanar inte till aktivitet och eget skapande, utan endast till passivt konsumerande.
Fokuseringen på renodlat underhållande kultur har ökat i takt med att kommersialiseringen av kulturen och medierna ökat. Samtidigt är populärkulturen och medierna idag ofta ett medel att sälja olika varor till oss – vilket de kommersiella tv-kanalerna är ett övertydligt exempel på. Här finns en förrädisk rundgång, där våra mänskliga behov inte står på agendan, utan istället våra begär. (Behov kan tillfredsställas, inte begär.)
Det senaste årets politiskt initierade kulturdebatt känns därför väldigt märklig: Att i det här läget kritisera den smala kulturen till förmån för den breda, förment folkliga, kulturen som vänder sig till ”verklighetens folk” är att gravt missa målet. År 2010 är det mycket svårt att se att det stora problemet med kulturen skulle vara att den är för smal, elitistisk, vänster eller intellektuell – när det vi har sett de senaste 30 åren är en extrem kommersialisering av kulturen och medierna, en utveckling som skapat ett kompakt fokus på underhållning. En kultursyn och en kulturpolitik värd namnet borde rimligen i det läget se värdet av kultur som kan vara en motvikt, som komplicerar och ifrågasätter, som är både intellektuell och jobbig – och inte bara upprepar kommersialismens mantra: ”ge folk vad folk vill ha”. (Vilket för övrigt inte alls är vad som sker. Istället utnyttjar kommersiella krafter det faktum att vi ganska ofta inte alls vet vad vi vill ha. Och att vi då tar vad vi får…)
Växt, utveckling och mognad har alltid varit ett av kulturens och konstens viktigaste mål. Liksom det alltid har varit ett av den kristna trons mål. Men det lär knappast stå i de kommersiella mediernas eller underhållningsindustrins affärsplaner.
”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?”, sa Jesus. Eller ”sig själv”, som det står i den senaste översättningen, vilket väl är samma sak. Kultur betyder odling. Hur odlar vi själen idag? Och var? Var finns utrymme för det som inte bara är lättsmält, slapp och sövande underhållning? I kyrkan?
Se och hör Roger Waters framföra ”Amused to death” live:
(Texten har tidigare publicerats i tidningen Dagens serie ”På spaning i populärkulturen”.)