Filmen The father är ett mästerverk som på ett unikt och fascinerande sätt skildrar demens inifrån. En omskakande men ömsint existentiell thriller med briljant skådespeleri.
Vem är jag? Även om vi kan brottas med den frågan livet igenom, har vi förvånansvärt ofta ett ganska välformulerat svar på den. ”Visst är det märkligt att man kan hålla ihop sin självbild under det samtidiga åldrandet av kroppen, själen och tidsandan”, skriver Bodil Jönsson i sin bok ”Tid för det meningsfulla”. Ja, nog är det märkligt. Och lika märkligt att den jag är, eller tycks vara, i så hög grad kan lösas upp och förändras i takt med förändringar i hjärnan. Som vid demens.
För oss som har erfarenhet av demenssjukdom i vår närhet är Florian Zellers film The father något av en känslomässig centrifug, med stark igenkänning. Men jag är övertygad om att filmen fungerar utmärkt även för den utan sådan erfarenhet. Inte minst på grund av det thrillerartade upplägget och det lysande skådespeleriet.
Anthony (Anthony Hopkins) är drygt 80 år när vi möter honom i hans ombonade våning i London. Hans dotter Anne (Olivia Colman) har något jobbigt – för dem båda – att berätta: hon tänker flytta till Paris med sin nya partner. Hon är mån om att pappan ska ha det bra, nu när hon inte kan se till honom regelbundet. På grund av sin begynnande demens klarar han sig inte på egen hand. Han har också en vana att skrämma bort hemtjänstpersonal, då han är övertygad om att han klarar sig utmärkt utan deras hjälp.
Det händer mystiska saker i lägenheten; inredningen förändras, saker försvinner, människor kommer och går; en del känner Anthony igen, andra inte. Vissa händelser tycks upprepas gång på gång, men i olika versioner. Vad är det egentligen som pågår? Vi i filmpubliken är lika undrande och förvirrade som Anthony. Så småningom står det klart att vi inte är ”objektiva” åskådare; vi upplever omgivningen och tiden på det sätt som Anthony gör.
På ett unikt och oerhört skickligt sätt lyckas den franske författaren, dramatikern och regissören Florian Zeller skildra demens ”inifrån”, hur skrämmande och förvirrad världen ter sig för den drabbade. Manuset – som bygger på en tidigare teaterpjäs av Zeller – är briljant och skådespeleriet av högsta klass.
Den rutinerade Anthony Hopkins gör något av sitt livs roll här, och tilldelades välförtjänt en Oscar för den. Olivia Colman glänser också som dottern Anne, och samspelet – inte minst ömsintheten – mellan de två är en upplevelse i sig.
Demens är en obarmhärtig och påfrestande process, såväl för den sjuke som för de anhöriga, vilket The fatherskildrar med all tydlighet. Samtidigt är det ingen eländesskildring – här finns ömhet, humor och en värdighet i gestaltningen. Zeller förlorar aldrig den varma mänskliga blicken och filmen framkallar framförallt sorg och en hjärtskärande medkänsla.
”Vem är jag, egentligen?” frågar Anthony sin dotter Anne i en scen. Demenssjukdomar tydliggör en rad existentiella frågor, då de så tydligt lyfter fram skörheten i det vi kallar personlighet och identitet. Något The father skildrar på ett mästerligt vis: spännande, omskakande och starkt berörande.
FILM The father Regi: Florian Zeller Manus: Florian Zeller, Christopher Hampton Genre: Drama I rollerna: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Imogen Poots, Mark Gatiss m fl Svensk biopremiär: 20 aug 2021 Betyg: 5 (av 5)
Bilder: Nonstop Entertainment
(Recensionen har publicerats i Dagen.)
