Vid de samtalskvällar tillsammans med Tomas Sjödin, Kattis Ahlström och Irma Schultz Keller som just nu pågår, berör vi bland annat frågan om livets mening. Ni vet, den där enkla lilla frågan … Den retsamt efterhängsna.
Själv återkommer jag ofta till några rader ur en sång av Emmylou Harris när jag funderar över hur vi ska förhålla oss till livets växling mellan toppar och dalar. I Tragedy sjunger hon:
Some say it’s destiny
whether triumph or tragedy
But I believe we cast our nets out on the sea
and nothing we gather comes for free
Därmed berör hon något som filosofer och teologer har diskuterat i årtusenden – och som vi alla ställs inför och måste förhålla oss till: Tillvarons obegriplighet, dess brist på rättvisa och logik. Eftersom denna obegriplighet är så uppenbar, tvingas vi försöka hitta eller skapa system och mönster. Då föds frågor som: Är vi förutbestämda till framgång och hälsa, nederlag och lidande? Finns det en mening med det som sker, det vill säga: Ingår såväl välbefinnande som lidande, triumf och tragedi, i en ”högre” plan? Eller är det vi kallar slump och meningslöshet helt enkelt villkor för våra liv här på jorden, och därför något vi alla måste acceptera, förhålla oss till och aktivt hantera?
Med åren har jag alltmer kommit att dela Emmylou Harris tro att meningen inte kommer till någon av oss gratis och av sig själv. Vi måste alla – trots avsaknaden av löften om fångsten – fortsätta att kasta ut våra nät. För att på så sätt försöka fånga det goda i tillvaron och därigenom skapa en mening.
För den religiöst troende kan frågan om mening bli extra laddad, då varje ”varför” kan så tvivel på en god och personlig Gud. Liksom varje uttalande om ”mening” och ”gudomlig plan” kan gränsa till cynisk fatalism. För mig ligger tron numera bortom meningen, bortom de tydliga mönstren och enkla förklaringarna. En tro är inte något som automatiskt ger mening, men den kan vara något som hjälper mig att skapa mening. Helt enkelt för att tron säger mig att jag inte går ensam genom livet, oavsett om det präglas av motgång eller medgång, triumf eller tragedi.
En sådan upplevelse av ”sällskap” – av att vara sedd, förstådd och älskad på djupet – kan göra all skillnad i världen. Bland annat för att den tonar ned den ständiga meningsfrågan inför det som möter oss. För frågan om värde och värdighet är viktigare än den om mening och meningsfullhet. Liksom kärlek, gemenskap och bekräftelse är viktigare än frånvaro av smärta och svårigheter. Ur känslan av att vara älskad växer garanterat – väl? – en känsla av meningsfullhet. Därför kan vi bäst skapa mening för andra genom att bemöta dem med kärlek och respekt. Något som ”på köpet” säkert också kommer att ge vårt eget liv större mening.
