Verkligheten har blivit populär. I alla fall på film. De senaste decennierna har vi sett intresset för dokumentärfilm öka och dess status höjas. Idag visas återigen dokumentärer på bio och publiksuccéer som Michael Moores Bowling for Columbine och Malik Bendjellouls Searching får Sugar Man har banat vägen för en våg av dokumentärer i långfilmsformat.
I höst har Moonage daydream – Brett Morgens film om David Bowie – toppat svenska kritikerlistor och lockat många till biograferna. Vid Filmfestivalen i Venedig 2022 tilldelades det främsta priset, Guldlejonet, regissören Laura Poitas All the beauty and the bloodshed, en dokumentär om fotografen Nan Goldin. Alla de stora streamingtjänsterna har idag ett stort utbud av dokumentärer, även egenproducerade. SVT har alltid satsat på dokumentärer, och med sin Play-tjänst är de idag fortsatt ledande vad gäller såväl kvantitet som kvalitet.
Det finns säkert flera orsaker till det ökade intresset. Utan att fördjupa oss närmare, ligger det väl nära till hands att se utvecklingen i ljuset av den stora reality-trend som präglat underhållningsindustrin sedan slutet av 1990-talet – med mängder av dokusåpor, reality-serier, poddar, influencers och liknande.
Det sägs ibland att verkligheten överträffar dikten. Vad gäller tittarsiffror och följare verkar det ofta vara sant. Att det här utbudet kanske egentligen inte visar verkligheten, utan en högst redigerad version av den, är en annan sak och ingår i förförståelsen av realitygenren. Det går också att invända att flera av de filmer som utger sig för att vara dokumentära är vinklade och mer eller mindre fiktionaliserade.
När dokumentärer är som bäst lär de oss något som får oss att se vår värld och oss själva med klarare ögon. Här fyra aktuella exempel:
Streamingtjänsterna erbjuder en stor bredd av dokumentärer, med en viss övervikt åt sådana som handlar om olika kända personer. En intressant och välgjord sådan är Louis Armstrong’s Black & Blues som nu går att se på AppleTV+. Den är regisserad av Sacha Jenkins och skildrar den banbrytande jazzmusikern och sedermera världsstjärnan Louis Armstrongs liv och karriär.
Filmen lyckas fånga Armstrongs unika begåvning och storhet – hans enorma betydelse för skapandet av det vi idag kallar jazz – liksom den komplexa personlighet som doldes bakom hans ständiga leende.
Filmen, som bygger på en rad arkivfilmer men också på Armstrongs privata inspelningar av samtal och funderingar, skildrar också hur den hyllade artisten under hela sitt liv tvingades navigera i ett samhälle präglat av rasism och segregation. Han utvecklade olika strategier under olika perioder, vilket ibland gjorde honom missförstådd. Men han såg alltid rasismen och orättvisorna med öppna ögon – och talade klarspråk när han tyckte det behövdes. Här går ett tydligt stråk av sorg genom filmen.
Det franska paret Katia och Maurice Krafft var långt ifrån lika kända, även om de på 70- och 80-talet blev superkändisar inom sitt område: vulkanologi. I Sara Dosas film Fire of love, som går att se på Disney+, möter vi de fascinerande forskarna som älskade varandra och vulkaner.
Genom en rad privata filmer får vi följa deras passionerade nyfikenhet på hur vulkaner fungerar. En passion som i sin våghalsighet kan vara svår att förstå, då de hela tiden vill vara så nära som möjligt vid olika vulkanutbrott. Här finns dock en grundläggande respekt och nyfikenhet inför naturens enorma krafter som är lika imponerande som engagerande. Filmen är full av fantastiska, vackra och skrämmande lava- och magmabubblande klipp.
Paret Kraffts forskning bidrog i hög grad till förståelsen av hur olika typer av vulkaner fungerar och därmed möjligheten att förutse utbrott för att kunna vidta olika säkerhetsåtgärder. Själva var de så dedikerade sin uppgift att de sa sig vara fullt medvetna om att deras älskade vulkaner också skulle bli deras död – vilket också besannades i Japan 1991.
Även om insatsen inte är lika hög i Holy dilemma, som nyligen hade premiär på HBO Max, finns också här både övertygelse och klarsyn. Vi möter den katolska prästen Robi i ett litet samhälle i Ungern. Han är mycket omtyckt; han har fått många att engagera sig i församlingens verksamhet och skapat en ny sammanhållning på orten.
Men Robi bär på en hemlighet. Han har tre barn med en kvinna i en näraliggande by, som han försöker leva ett kärleksfullt familjeliv med – vilket strider mot hans celibatlöfte som präst. Även om han inte är den första eller enda präst i liknande situation och flera inom kyrkan känner till och tycks acceptera det hela, är det ett allt större dilemma för honom själv. Han är fullt medveten om det ohållbara med sitt dubbelliv och tror på Jesus-orden att ”sanningen ska göra er fria”.
Trots sin kallelse och vilja att vara präst vill han fullt ut kunna ta ansvar för sina barn och gifta sig med deras mamma. Den tillspetsade frågan är: Ska församlingen förlora en präst eller hans barn förlora en pappa?
Julianna Ugrin och Márton Vizkelety har skapat en mänsklig och varm film, vars innehåll säkert kan uppfattas provokativt – men som saknar övertoner och förenklingar. De litar på berättelsens och dokumentärens styrka och låter oss komma nära, känna och fundera själva.
Det finns också dokumentärer som utgår från ett tema eller en frågeställning. En högintressant sådan är John Websters Den lyckliga arbetaren som kan ses på SVT Play. Här skärskådas vår syn på lönearbete och den arbetsmarknad som idag i hög grad är konstruerad – i alla fall på kontors- och tjänstemannasidan.
Ledarskap, organisationsstrukturer, förändringsarbete, möteskultur, mätbarhet, produktivitet, lönesättning; allt sätts under lupp. I centrum står samtalet mellan en grupp unga människor som alla drabbats av utbrändhet. Däremellan intervjuas forskare och debattörer.
En högst tänkvärd film som kan ge näring till spännande samtal såväl på arbetsplatser som kring middagsbord. För var inte tanken att vi med ökad välfärd skulle arbeta mindre, inte mer?
Filmer i artikeln: ”Louis Armstrong’s Black & Blues” (AppleTV+), ”Fire of love” (Disney+), ”Holy dilemma” (HBO Max) och ”Den lyckliga arbetaren” (SVT Play).
Bilder: AppleTV, Disney, HBO och SVT.
(Texten har publicerats i Dagen.)
