Har idag skrivit en text till Dagen om det nyvaknade intresset för samtal och pratprogram. (Publiceras nästa fredag.) Innan jag skrev grävde jag lite i gamla texter för att se vad jag tidigare skrivit om samtal och sånt. Hittade då en krönika från 2006 till Trots Allt som bland annat berör det här med samtalston. (Det är för övrigt också enda gången jag blivit citerad på Nerikes Allehandas ledarsida. Bara en sån sak.) Den lyder såhär, i något nedkortad version:
Efter att Mustafa Can häromåret ”avslöjat” mejlinglistan Elit böljade debattens vågor höga några veckor, för att sedan så småningom ebba ut. En storm i ett vattenglas som snabbt bedarrade? Många tycks mena det. Eller också har vi inte tid med såna här debatter. Vi har ju fullt upp med att svara på alla mejl.
Det var dock fascinerande att se med vilken emfas Elits medlemmar försvarade exklusiviteten och skitsnacket – alternativt viftade bort det som ”inte så farligt”. Många journalister gjorde för övrigt detsamma. Den som var kritisk blev snabbt utpekad som moralist eller fan-på-väggen-målare.
Och mitt i alltihop dansade listans grundare Alexander Bard i sina kortbyxor bakom synten i Melodifestivalen och sjöng om sitt Kärleks-tempel där alla får vara med, oavsett ras, kön och sexuell läggning.
Jag är inte tillräckligt insatt i den där listan för att veta om jag borde förfasa mig, men utifrån det jag fått höra så känns den lite … larvig, helt enkelt. Ännu en hemlig lekstuga för människors oändliga bekräftelsebehov. IT-ålderns egen frimurarloge, liksom. Vi mot dom. Inne mot ute. Invigd mot oinvigd. Intet nytt under solen.
Men skitsnacket – det där som ”inte är så farligt” – oroar mig. För jag är fruktansvärt trött på att släta över dumhet och förakt med ett leende. Trött på ironi och cynism som normal samtalston.
”Ska Cans avslöjande få någon verklig betydelse, måste vi gå vidare och diskutera vänskapskorruptionen inom hela branschen. Och brutaliseringen av det offentliga samtalet”, skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet. Och visst har det skett en påtaglig brutaliseringen av det offentliga samtalet. Vilket i sin tur tycks peka på en allmän värderingsförskjutning i samhället.
Kanske finns det ett samband mellan att flickor blir kallade ”hora” på skolgården, att vuxna förnedrar varandra i dokusåpor, att grova sexistiska eller rasistiska skämt etiketteras som nyskapande humor, att löpsedlarna frossar i mänskliga tragedier och att en valrörelse mer handlar om att misskreditera motståndarna som personer än om att diskutera ideologiska skillnader.
Jag har väldigt svårt att förlika mig med denna avcivilisering, denna gradvisa kapitulation inför reptilhjärnan.
Det som gör mig mest illa, är att föraktet tycks ha fått en helt annan status hos oss, blivit rumsrent och helt accepterat. Att förakta, att se ner på andra, är rent av lite coolt. (”Hat är en fantastisk känsla”, för att citera elitisten i kortbyxorna.) Vi tycks ha glömt att föraktet är den främsta orsaken till att mänsklighetens historia är så blodig och smutsig.
Men jag överdriver kanske? Jag har kanske fått moralpanik? Det hela är kanske inte så farligt? Jag borde kanske bara rycka på axlarna och le lite snett? Lite överlägset sådär?
”Det finns bara en dygd, och det är att inte förakta.”
Så formulerade sig Theodoros, som var munk i den egyptiska öknen på 400-talet. Martin Lönnebo citerar dessa ord på försättsbladet i sin bok Van Goghs rum. Men dygder bekänner vi oss inte till längre. Speciellt inte den här, trots att den enligt Theodoros är den enda som egentligen behövs. Kanske för att den i grunden utmanar vår tids självupptagenhet.
Föraktet har två djupa rötter: högmod och ignorans.
Högmod: att se sig som förmer. Enligt Bibeln den kanske största synden, människans själva urproblem. Bristen på ödmjukhet, oförmågan att se sig själv i ett större sammanhang. Misstaget att göra sig själv till världens medelpunkt.
Ignorans: okunnighet, okunskap. Engelskans ignorance har en nyans som antyder att okunskapen är ett avsiktligt förbiseende, en ovilja att skaffa sig verklig kunskap. Något som alltså liknar arrogans. Och arrogansens språk är hån.
Läste någonstans arrogans beskrivas som ”den andliga skallighetens peruk”. Kanske är det precis det som vårt nya föraktfulla samtalsklimat är ett tecken på: andlig skallighet. Huvudet barskrapat. Noll koll. Okunskap. Ignorans under en peruk av smartness.
Den franske författaren Jean de la Bruyère skrev: ”Hån är ofta andlig fattigdom.” När politikerna pratar om vikten av att bekämpa nyfattigdomen borde de kanske vidga begreppet.
