På tåget på väg till Göteborg och årets Bok & Biblioteksmässa försjönk jag i en artikel om synkronicitet och siffermystik. Texten tog bland annat upp de teorier som florerar kring 11-september-attackerna, med utgångspunkt i de numera ödesmättade siffrorna 911, nine eleven. Att hitta ordning och orsakssammanhang, synkronicitet, i till synes slumpmässiga händelser och fakta är något som människor sysslat med i alla tider, inte sällan med religiösa övertoner. Siffermystik, eller numerologi, är ett mycket gammalt inslag i folktron, och många ”upplysta” svenskar ser till exempel fortfarande talet 13 som ett oturstal, liksom många kristna har svårt för det ”onda” talet 666. I USA, visste artikeln att berätta, undviker nu många talet 911, då det känns otursförföljt och ödesmättat. Hur dessa förhåller sig till att 911 fortfarande är amerikanernas emergency number, deras motsvarighet till vårt 112, kommenterades dock inte i sammanhanget. Men i det läget handlar man väl knappast numerologiskt, tänkte jag.
Med en lätt huvudskakning – som om jag ville övertyga mig själv om min skeptiska hållning – lämnade jag artikeln därhän och började istället prata med den trevliga damen i sätet bredvid mig. Hon visade sig också vara på väg till bokmässan. Just den synkroniciteten var dock inget att förvånas över denna dag, och när tåget rullade in på Göteborgs central var den enda siffermystiken att klockans siffror visade något annat än de som stod i tidtabellen och på min biljett. Men jag har för länge sedan slutat försöka hitta logik eller orsakssammanhang i SJ:s förseningar.
Efter en intensiv dag på mässan med en därefter synnerligen trivsam förlagsfest på da Matteo Panetteria, gick jag förnöjd och tacksam mot mitt hotell några kvarter bort. Klockan drog sig mot midnatt, men det var fredagskväll och naturligtvis full aktivitet på och utanför krogarna; för många hade säkert kvällens festande bara börjat. Detsamma gällde mitt hotell. Många rörde sig i receptionen och trafiken upp och ned till skybaren var i full gång.
För min del var dock dagens festande slut, nu längtade jag bara till min säng. Jag tog hissen upp till nionde våningen. När jag gick genom den korta korridoren mot mitt rum, beläget längst bort, passerade jag ett uppklätt par i 30–35-årsåldern på väg in i ett annat rum. Mannen bar på en ishink med en champagneflaska i och kvinnan fnittrade förtjust. ”Ah, vilken romantik!”, tänkte jag.
Väl inne på rummet öppnade jag fönstret på glänt och stod en stund och betraktade den magnifika utsikten över Göta älv. Så började jag klä av mig och gick till badrummet för att borsta tänderna. Jag var precis klar med detta – då min behagligt sömniga tillvaro slets itu av ett argsint tjutande som kunde få självaste domedagsbasunen att framstå som en trivsam blockflöjt.
Först förvirring: vad händer? Sedan klarhet: brandlarmet! Sedan handling: är det nåt härinne som brinner? Svar: nej, det verkar inte så. Så försök till logik: säkert ett falsklarm, någon som röker på rummet, det är ju fredagskväll… Entré för överjaget: spelar väl ingen roll, ett larm är ett larm, du måste ta dig ut och ner! Allt detta med fingrarna i öronen, då den tjutande tonen i volym och attityd låg långt över risknivån för såväl tinnitus som sinnessjukdom.
Jag drog på mig kläderna och bootsen, greppade jackan – tänkte att vi måste förmodligen gå ut på gatan – och lämnade rummet. Ute i korridoren tjöt larmet lika ilsksint och förvirrade gäster tittade ut från sina rum. Inga tecken på brand, jag kände ingen röklukt – vilket gjorde mig än mer övertygad om larmets bristande relevans. Då jag befann mig nio våningar upp sneglade jag mot hissen. Men då jag sedan länge har inpräntat i mig att det är trapporna som gäller vid brand, tog jag sikte mot trapphuset. Kommen dit påbörjade jag min vandring nedåt, beslutsamt om än något uppgivet. Vad var det som hände? Jag som bara ville krypa ner i sängen och sova … Jag hanns så småningom upp av fler som var på väg ner. Bitvis fick vi leta oss fram, då det inte var ett och samma trapphus som ledde ner till bottenvåningen.
Slutligen nedkommen till foajén såg jag en receptionist stå med en telefonlur i varje öra. Hon försökte le mot mig och skakade avvärjande på huvudet. Lagom när jag såg blåljusen genom de stora fönstren och brandbilen köra upp framför entrén hörde jag henne säga:
”Jag har ett falsklarm på våning nio. Behöver hjälp att stänga av.” Längre hann hon inte, förrän de första brandmännen stövlade in, och hon vände sig till dem med samma upplysning.
”Vad har hänt? Vet du det?” frågade brandbefälet.
”Någon har skjutit en champagnekork rakt i branddetektorn på ett av rummen”, svarade receptionisten.
Kommentaren fortplantade sig snabbt bland oss gäster som stod samlade i receptionen, någon översatte till engelska och något annat språk. Himlanden med ögon, suckar, en del spridda fniss. En känsla av lättnad, men också av frustration över att behövt gå igenom denna procedur ”i onödan”, spred sig i den lilla klungan.
Det tog ytterligare en stund innan brandmännen lyckade återställa larmet och vi kunde återvända upp till våra rum. (Som tur var hade larmet bara gått på just vår våning, den nionde, annars hade kaoset förstås varit mycket större.) Min sömnighet var nu som bortblåst. I hissen upp tänkte jag på det där lyckliga paret med champagnehinken jag sett tidigare – och hur det hela inte utvecklats till någon vidare romantik … Jag såg dem inte nere i receptionen, förmodligen hade de skamsna och skräckslagna suttit kvar på rummet och hållit för öronen under hela tiden cirkusen pågått. Men de hade å andra sidan fått en bra historia att berätta livet ut.
När jag åter vandrade genom korridoren på väg mot mitt rum stannade jag upp, eftersom jag plötsligt påmindes om vad jag mer exakt hade hört receptionisten säga i telefonen:
”Jag har ett falsklarm på rum 911.”
(Tidigare publicerad på Indrag.)
