För ett tag sedan lyssnade jag på ett program i P1 som handlade om föräldrar som är analfabeter, där barnen som lärt sig läsa och skriva får hjälpa till med alla kontakter som kräver sådana kunskaper. Något som idag är vanligast i invandrade familjer. Reportaget, som inramades av att någon läste ur Ivar Lo Johanssons Analfabeten, var mycket välgjort och engagerande.
En kvinna från Somalia med en elvaårig dotter intervjuades. Dottern var väldigt tapper och berättade på ett rörande vuxet sätt hur hon skötte kontakterna med bland annat Försäkringskassan, banken och Migrationsverket. Hon skrattade lite när hon sa att hon lärt sig en del nya ord, som ”överklaga” och ”myndighet”. Det hela var mycket gripande.
Mamman gick förstås i undervisning för att lära sig både att tala svenska och att skriva och läsa. Men det är inte så lätt att som vuxen lära sig skriva på svenska om man aldrig lärt sig att skriva på sitt förstaspråk, i det här fallet somaliska. Och det är svårare att lära sig läsa svenska, om man aldrig lärt sig läsa på sitt förstaspråk.
Men mamman ville, via sin tolk, tillägga någonting. Och så sa hon ungefär såhär:
– Jag har haft så många sorger i mitt liv, och de tar så stor plats i mitt huvud. Jag får liksom inte tillräckligt tyst i mitt huvud för att kunna ta in och lära mig nya saker …
Hennes ord gick rakt in i mig. Plötsligt var det som att jag förstod något jag missat. Hon klädde sitt livs tunga erfarenheter i ord, och jag både kände med henne och förstod hennes kamp för att komma vidare. Hur svårt det var.
Ibland tycks vi tro att rättvisa är att behandla alla lika. Jag tycker att jag ser fler och fler exempel på att vårt samhälle styrs mot den sortens rättvisa. Hårdare krav, ”lika för alla” och mindre flexibla regler.
Det kan förstås låta bra. Logiskt. Men ett samhälle som behandlar alla lika är inte ett rättvist samhälle, tvärtom är det ett cyniskt och hårt samhälle. Helt enkelt därför att även om alla människor är lika mycket värda, så betyder inte det att alla är likadana eller har samma förutsättningar. Ett rättvist samhälle tar hänsyn till varje människas individuella förutsättningar. Vilket om man ska dra det till sin spets naturligtvis är en utopi. Men medvetenhet om och erkännande av människors olika möjligheter att bidra, prestera och klara av, borde vara en politisk grundsten i ett demokratiskt välfärdssamhälle. En insikt som gör att man bygger in fallskärmar och luftkuddar i systemet. Tillit och flexibilitet.
Med samma måttstock för alla faller ganska många ur ramen, och blir i praktiken mindre värda. Alltså bygger man i ett sådant system in en människosyn där olika människor värderas väldigt olika – utifrån vad de kan prestera. Det här är förstås lätt att se till exempel när det gäller fysiskt och psykiskt funktionshindrade, sjuka och lågutbildade.
Men när jag lyssnade till den somaliska kvinnans berättelse slog det verkligen ner i mig hur lite vi egentligen vet om varandra. Hur begränsad vår kännedom om den andres insida – om själen, psyket och tankevärlden – egentligen är. Även om vi är lika på utsidan, så kan verkligen skilda världar råda inom oss.
Vår förståelse för vad många av de flyktingar som kommer hit bär med sig inombords är nog tyvärr väldigt liten. De bär med sig erfarenheter som vi som växt upp här i vårt freds- och välfärdsdrabbade land inte har någon som helst referensram för. Sådant som i högsta grad påverkar deras förmåga att gå vidare och lära sig det som det nya landet kräver av dem. Som försämrar deras förutsättningar att prestera.
Frågan är: Hjälper vi verkligen den här kvinnan att bearbeta sorgen, att få tyst i hennes huvud? Så att hon kan gå vidare och lära sig det hon behöver?
Eller mäter vi henne omedelbart utifrån samma måttstock som vi mäter oss som är födda och uppvuxna här – som inte har några krigsskador i själen och relativt tyst i huvudet – och kräver sedan språktest för att hon ska få bli lika svensk som vi?
(Krönikan har tidigare publicerats på Indrag.)
