Det är förstås läge att publicera en jultext. Jag har skrivit ganska många genom åren. Det fick bli en något uppdaterad version av en annorlunda ”de tre vise männen”-historia, som bl a återfinns som bonustext i en pocket med ett urval av texter ur mina två första böcker.
Det stora Nobelfesten var slut, och diverse nobelpristagare, nobelprisgivare och andra celebriteter vällde ut från Stockholms stadshus i den gråkalla decembernatten. Här fanns forskare och professorer, visa män och kloka kvinnor, kungar och ministrar – och en och annan som bara var glad att få vara med.
Taxibilarna stod på rad, men räckte inte på långt när till alla som nu ville hem till värmen på hotellrummet. Många började därför promenera ner mot Centralstationen och Centrum. Tre visa män från pristagarnas skara slog sig samman, då de insåg att deras mål var detsamma, nämligen Grand Hotell.
Genast då de börjat vandringen kom de i samspråk om en nyligen upptäckt himlakropp, som astronomerna inte visste riktigt vad de skulle tro om. Eftersom klockan var mycket och alla var tämligen utfestade, fördes samtalet inte direkt på nobelprisnivå: Den ene menade att om det nu finns himlakroppar så borde det väl också finnas himlahuvuden, medan den andre menade att det var beklagligt med den kroppsfixering som rådde inom astronomin. Den tredje framförde en idé om att den nya himlakroppen kanske var en nyfödd liten stjärngosse …?
Bäst de gick där blickade en av dem upp mot den mörka himlen och gav till ett rop. ”Där är den!”, utbrast han, fast på spanska, och pekade på en ljuspunkt i öster. ”Vilken då?” undrade hans medvandrare. ”Stjärnan”, svarade han upphetsat. Nu på engelska. ”Himlakroppen, fenomenet…!” De nyfunna vännerna följde med sina ögon hans uppsträckta hand och pekande finger. Och där, strax till höger om hans nagel, kunde de se något som tindrade med ett klart och vitt sken.
”Den rör på sig”, viskade Mario. (Han som pekade hette så.) ”Kom, vi följer efter den!” De andra nickade beslutsamt. Just då svängde en taxi av limousinmodell, med en stor reklamskylt för cigarettmärket Camel på taket, ut från Sheraton. De vinkade den till sig och tumlade upprymda in i ett av dess många baksäten. ”Följ efter den där stjärnan!”, beordrade Mario chauffören – som kastade en extra blick i backspegeln innan han gjorde en rivstart i riktning mot Kungliga slottet.
För ett ögonblick trodde de tre visa männen att stjärnan hade stannat över slottet, och de sa till varandra: ”Aha, ett förebud om en kommande prins eller prinsessa!” De konstaterade samtidigt att det i så fall inte syntes det minsta på drottningen, som de nyss sett dansa vals med sin Carl Gustaf på Stadshusets parkett. Lagom som stjärnan började röra på sig igen kom två av dem på att de ju var vetenskapsmän och alltså inte trodde på förebud och andra vidskepligheter. ”Ni har ingen fantasi”, suckade Mario, fast på spanska. Trots detta var det med en mun alla tre skrek ”Följ stjärnan!!!” till den trötte chauffören. ”Follow that star!!!”
Färden gick nu genom Gamla stan och i de smala gränderna tappade de för ett ögonblick kontakten med ljuspunkten på himlen. Men snart såg de den igen. Den hängde över Slussen, och var tydligen på väg bort över Söders höjder.
Ledda av stjärnan nådde Camel-taxin med de tre visa männen efter diverse trixande Medborgarplatsen, vilket tycktes vara resans slutstation. Den syn som nådde dem när de klivit ur bilen, fick dem alla att gnugga ögonen: Stjärnan svävade helt stilla över en parkbänk. På bänken låg en luggsliten man – eller var det kanske en kvinna? – och sov under en smutsig filt och ett lager gamla Dagens Nyheter. De tre pristagarna fick därmed se en annan bild av Sverige än den de sett i Nobelfestligheternas salonger: De stod framför en av den svenska huvudstadens många hemlösa. ”Jesus Kristus!”, flämtade Mario. Och deras hjärtan rördes.
De tre började leta i sina frackfickor efter något att skänka den människa som låg framför dem i den kalla natten. Av naturliga skäl fanns det inte så mycket i dem – men Mario hivade fram några svenska guldtior och hans kollegor bidrog med ett halvfullt paket cigaretter och en liten flaska herrparfym från Arlandas taxfree-shop. Det var närmast med en känsla av andakt de la ned sina gåvor på bänken bredvid den sovandes huvud.
Sällskapet hoppade sedan in i den väntande taxin och bad chauffören att köra dem till Grand Hotell. När Mario vände sig om och såg mot stjärnan genom bakrutan, kunde han svära på att det inte alls var någon stjärna utan bara en vanlig gatlykta som spred sitt bleka ljus över torget.
Och från taxins bilradio strömmade julsången ”Stilla natt”. Och rymden ljöd av glädjens ord: ”Kristus till jorden är kommen. Oss är en Frälsare född.”
