Inför avslutningen på 2010 och inledningen av 2011, några ord om ett skamfilat men viktigt ord:
Solidaritet. Ett ord som vi har hört många gånger. Själv använder jag det jämt och ständigt. Men det finns alltid en risk att stora och viktiga ord till slut blir så självklara att de blir till meningslösa floskler. Därför måste såna ord ständigt återerövras, definieras och fyllas med innehåll.
Solidaritet börjar ofta i känslan. I identifikationen, igenkännandet av mig själv i den andre: ”Det kunde varit jag.” I insikten att vi människor i grunden står lika små och hjälplösa inför livets nyckfullhet.
Men känslan är inte helt tillförlitlig. Det är faktiskt inte självklart att mötet med andra människor föder tanken ”vi är lika”, utan känslan kan också vara ”de är inte som vi”.
Därför behöver solidariteten också ha sin rot i en övertygelse. En övertygelse om alla människors lika värde och lika rättigheter. En sån övertygelse hjälper oss också att inse när solidariteten kräver handling av oss och när den kräver att vi låter bli att handla. För ibland är solidaritet inte att göra nåt – utan att se, acceptera och låta vara.
Jag tror att en av de svåraste läxorna att lära oss, det är att vår goda vilja – som så gärna vill gå in och korrigera, lägga till rätta och göra till ”vårt” – ibland bara ställer till det. Att solidaritet ibland snarare ligger i seendet och accepterandet än i att ”göra nånting åt”. Särskilt när det gäller sånt som vi inte känner igen oss själva i.
Det finns olika sätt att förhålla sig till det som vi upplever som främmande. Tyvärr tycks de vanligtvis begränsa sig till två: antingen att man blir rädd och stöter bort det – eller att man omfamnar det och gör om det och projicerar sina egna egenskaper på det. Det tredje alternativet, att det bara kan få finnas, det ser man inte så ofta.
Men när det till exempel gäller mötet med människor som kommer från andra kulturer, tror jag det ofta måste handla om precis det: Att våga se och acceptera, även om vi inte förstår eller kan identifiera oss. Integration handlar om att kunna leva i harmoni sida vid sida – däremot inte att alltid kunna förstå och omfatta varandras värderingar och levnadssätt. Integration bygger i grunden på ömsesidig respekt.
Att se, acceptera och bara låta få finnas. Kanske är det ibland den största utmaningen för vår solidaritet.
Det betyder naturligtvis inte att allt ska accepteras. Världen är full av missförhållanden som kräver handling. Men för att kunna avgöra skillnaden, måste vi våga se saker och ting som de verkligen är – och även ta en titt på våra egna motiv.
Här, som så ofta, kan det vara till hjälp att be den så kallade Sinnesrobönen:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
