När Eilen Jewell för tredje gången besöker Örebro gör hon det som lokalkändis och närmare 400 personer trängs på Örebros mest legendariska klubb, Prisma, som nu återuppstått. Och vi får, förstås, valuta för pengarna. Eilen och hennes band – gitarristen Jerry Miller, kontrabasisten Johnny Sciascia och trummisen Jason Beek – ger i vanlig ordning allt och även de som bara gått på ryktet när de köpt biljett övertygas snabbt och effektivt. Den här kvartetten är helt enkelt ett formidabelt live-band – som förstås ska avnjutas såhär på en trång klubb och inte på en stor arena med fasta sittplatser.
De fyra spelar en charmig och mycket personlig mix av rotmusik som country, rockabilly, blues, rock’n’roll och western swing. Det är intressant att notera att många refererar till svängigheten, draget och dansvänligheten när de ska förklara vad som är så bra med bandet. Men när publiken får önska låtar så skriks det mest efter de långsamma, blåa sångerna. (Förutom den ständigt önskade stänkaren Shakin’ all over.) Vilket inte är så konstigt. För jag tror det är just där den här Boston-kvartetten träffar så klockrent rakt in i våra svenska hjärtan: det är i vemodet vi möts. Eilen skriver inte bara bitterljuva låtar, hon har också – likt artister som Gillian Welch och Madeleine Peyroux – en röst marinerad i vemod och ödslighet. När hon sjunger några nya låtar och berättar att hennes nästa skiva, som kommer i sommar, ska heta Queen of the minor key, är det nog inte bara jag som jublar åt att hon fortsätter skriva låtar i moll.
Men visst får vi ett hejdlöst drag också, i låtar som Blue highway, Fist city, Rich man’s world och If you catch me stealing och, förstås, Shakin’ all over, där Jerry Miller briljerar med sin stränghantering. Vilket han i vanlig ordning gör hela konserten. Han är en makalös gitarrist, med bredd, finess och mängder av twang. En del tycker han får för mycket utrymme på konserterna, men personligen njuter jag varje sekund av hans kombination av lekfullhet och total kontroll. Det är precis en sådan ”krydda” på låtarna jag vill ha live. (På skiva får Miller inte allls det utrymmet.)
Blandningen mellan egna låtar och väl valda covers funkar lika bra live som på hennes plattor. Versionen av Thems I’m gonna dress in black blir för mig en av höjdpunkterna, tillsammans med hennes egna Hold on, High shelf booze, Fading memory och Codeine arms. Från sidoprojektet, gospelbandet Sacred Shakers, får vi tyvärr bara en låt denna gång, Twelve gates to the city. Men jag klagar inte. Eilen Jewell och hennes band bjuder ännu en gång på en varmt gungande och generös konsert, med full närvaro och ständig publikkontakt.
Eilen lovar oss att de snart är tillbaka i Örebro. Jag tror henne, hälsar henne varmt välkommen åter – och undrar hur mycket större lokalen behöver vara den gången?
