Idag har den omtalade filmen ”Black swan” svensk premiär, där Natalie Portman gör sitt livs roll. Jag skrev denna recension för Dagen. Jag satte betyg fyra av fem.
I Xavier Beauvois hyllade film Gudar och människor finns en laddad scen där de franska munkarna äter sin sista måltid medan de lyssnar till musik ur Svansjön. Samma musik dånar emot oss i den psykologiska thrillern Black swan, som har svensk premiär idag. Trots att de två filmerna skiljer sig avsevärt från varandra, förenas de i det som är Tjajkovskijs berömda baletts huvudtema: kampen mellan kärleken och ondskan. Där denna kamp i Gudar och människor tar gestalt i ett högst konkret ”yttre” händelseförlopp, försiggår den i Black swan främst på ett inre plan.
Natalie Portman spelar huvudrollen som Nina Sayers, dansös i en balettensemble i New York. (En roll hon välförtjänt belönats med mängder av utmärkelser för: Oscar, Golden Globe, BAFTA, för att nämna några.) Dansen är Ninas hela liv, hon lägger all vaken tid på att jobba mot perfektion. Att kroppen protesterar hindrar henne inte. Den drillade balettvärlden är en nästan övertydlig miljö för den som vill skildra den hårfina skillnaden mellan kroppskontroll och kroppsförakt.
Nina bor med sin mamma Erica (Barbara Hershey), som har en misslyckad karriär som balettdansös bakom sig. Hon lägger nu sina förväntningar på dottern, driver på henne och behandlar henne överbeskyddande mer som ett barn än den unga vuxna hon är.
Tyngd av prestationskraven och allt hon måste hålla inom sig balanserar Nina redan på sin mentala gräns, när ensemblens ledare Thomas Leroy (Vincent Cassel) annonserar att de ska sätta upp Svansjön, men att deras prima ballerina Beth MacIntyre (Winona Ryder) nu gjort sitt. Någon av de yngre förmågorna ska få den ledande dubbelrollen som den vita svanen och dess ”mörka jag”, den svarta svanen. Nina får rollen för att hon med sin oskuldsfulla perfektion är idealisk som den vita svanen. Hon hetsas sedan av Leroy att släppa fram de undertryckta sidor som behövs för att gestalta den svarta svanen: aggressivitet, sexualitet, nonschalans – framförallt att våga släppa kontrollen och kraven på perfektion. I detta framhåller han ensemblens nya medlem, Lily (Mila Kunis), som ett föredöme. Lily är både Ninas motsats och konkurrent om rollen, men en minerad vänskap utvecklas.
Problematiken i Svanjön börjar utspela sig också i ensemblen, och framförallt inom Nina. Hon får alltfler hallucinationer och andra psykotiska sensationer; varken hon eller biopubliken vet längre vad som är sant och vad som bara sker i hennes huvud. Regissören Darren Aronofsky har gjort en spännande, mörk och bitvis riktigt otäck thriller. Kvar lämnar han en rad frågor om människans komplexitet, om ont och gott, om prestation och perfektion. Är det när Nina vågar släppa fram sin ”mörka” sida som problemen börjar? Eller är det för att hon förtränger och tror sig kunna ”kontrollera” bort den, som den alltmer börjar ta över? Kan man ens så tydligt urskilja om olika sidor är bra eller dåliga, eller är de alla nyanser i det vi kallar en personlighet, där det är balansen mellan dem som avgör om det blir sunt eller osunt?
Är det kanske skillnad på godhet och kärlek? Där godheten kan bli hård i sin iver att ”förbättra”, där vågar kärleken i tillit omfamna det ofullkomliga och misslyckade. Och på samma sätt som Nina måste släppa kontrollen för att omfamna hela sin personlighet, och därmed bli en dansös som uttrycker något sant och verkligt, så måste vi alla våga tilliten – till oss själva, till andra, till livet – för att bli hela människor. Är det kanske rentav den enda vägen till något som skulle kunna vara värdigt att kallas perfekt?
