En del artister lägger sitt pumpande hjärta framför lyssnaren att omfamna eller förkasta. Lucinda Williams är en sådan, vilket gör att en del nog tycker hon är ”too much”. Själv har jag alltid känt mig välsignad av att få ta del av hennes av countryrock framburna hjärta. Välsignad känner sig också Lucinda Williams, så mycket att hon valt att kalla sin nya skiva för det: Blessed. I titelsången räknar hon upp en rad av livets små och stora välsignelser, alla ”gåvor” av olika slag vi får ta emot livet igenom. På sin hemsida finns några fina kortfilmer, där helt okända människor får berätta hur de uppfattar ordet ”blessed”, och hur de känner sig välsignade.
Det här är Lucindas bästa skiva sedan Essence (2001), den är osedvanligt jämn och genomtänkt, med en genomgående känsla av att hon landat både i livet och kärleken. Hennes hest vibrerande röst är full av nyanser, det känns som att hon menar varje ord när hon sjunger om soldaten som skickats ut i krig i ett land lång borta i Soldier song eller om frågorna efter vännen och artisten Vic Chestnutts självmord i Seing black. Men också när hon i Sweet love sjunger om den kärleksfulla relation hon lever i och i den tröstande bluesen Born to be love förklarar att vi är födda till frihet och kärlek. Eller när hon på typiskt Lucinda-vis – det vill säga: med en blandning av ödmjukhet och kaxighet – i The awakening sjunger om vad hon ska göra vid de dödas uppståndelse. Allt till kongeniala arrangemang med omväxlande smekande akustisk gitarr, gråtande steel guitar eller skrikande elgitarr. Eller alltihop på en gång.
(Texten tidigare publicerad i Dagen.)
